Mysteriet om masseba – Pro gradu-intervju med Topias Tanskanen

Guds närvaro bland sitt folk är en central och återkommande tanke i den judiska tempelkulten, i den kristna teologin om Guds inkarnation i Kristus och i nattvarden. Det är denna tematik som står i fokus även i Topias Tanskanens pro gradu-avhandling Guds hus och himlens port – En traditionshistorisk analys av Gen. 28:10–22 (2018).

Tanskanen närmar sig tematiken utifrån den kända berättelsen i Bibeln om Jakob, som på sin flykt från sin brors vrede övernattar i öknen med en sten under huvudet. Där drömmer han om ett gäng änglar som går upp och ner längs trappan mellan himlen och jorden. Som ett tecken på att han blivit bemött av Gud kallar han stället Betel och sätter dit en sten för att markera det.

Det är en rolig bild och berättelse, men om man tror på Tanskanen är den inte så enkel som man skulle kanske tro. Det visar sig att ”trappan” kanske inte alls är en trappa och att stenen inte heller är en vanlig sten, utan en masseba.

Guds hus och himlens port

Tanskanen blev intresserad av det judiska templets betydelse som Guds boning och som en länk mellan Gud och människa i Bibeln redan när han undersökte Salomos tempelprojekt i sin kandidatavhandling. Mötet mellan den himmelska och jordiska sfären i templets innersta del, det allra heligaste, väckte särskilt hans intresse.

– Allt sedan kandidatprojektet har jag varit intresserad av hur Guds närvaro beskrivs i Gamla Testamentet. Till exempel i Ps. 11:4 finns det en märklig parallellism, när det sägs att ”Gud är i sitt tempel, hans tron är i himlen”. I Joh. 1:51 i Nya Testamentet används berättelsen om Jakob i Betel för att signalera att Människosonen, det vill säga Jesus, är det nya templet.

Detta intresse för tempelteologin och parallella symboler för Guds närvaro resulterade slutligen i en pro gradu-avhandling. I början av processen var Tanskanen speciellt intresserad av att forska tempelteologin i Psaltaren, men så småningom avskalades ämnet till berättelsen om Jakob i Betel i 1 Mos 28:10–22.

En annorlunda metod

Medan Tanskanen fördjupade sig i den tidigare forskningen kring textavsnittet konstaterade han snart att läget var minst sagt krångligt.

– Jag märkte att särskilt i äldre teorier gör olika forskare olika rekonstruktioner av källorna för Pentateuken, det vill säga de fem Moseböckerna. Sedan börjar de analysera de här hypotetiska källorna vidare så att resultatet blir hypoteser baserade på hypoteser, beskriver Tanskanen.

Följaktligen bestämde han sig för att låta bli med de traditionella litterär- och redaktionskritiska metoderna, vars syfte är att rekonstruera och datera den ursprungliga textformen/-formerna. Istället valde han att leta efter och datera traditionen bakom själva texten samt att belysa denna traditions teologi genom en traditionshistorisk analys.

Metoden innebar i Tanskanens fall att han först översatte textavsnittet och identifierade centrala teman där. Själva analysen gick ut på att först kartlägga var i Gamla Testamentet dessa teman förekommer, hurdan attityd man kan upptäcka gentemot dem och huruvida det går att urskilja förändring i dessa attityder. Därefter undersökte Tanskanen vad arkeologin och/eller forskningen om andra, icke-judiska traditioner från den antika Främre orienten hade att säga om de undersökta temana.

Genom att relatera sina iakttagelser till den historiska Pentateukforskningen kunde Tanskanen sedan bland annat utarbeta en datering när traditionen om Betelberättelsen senast har funnits.

– Till exempel anser många forskare att den nuvarande Pentateuken i huvudsak kommit till i den persiska tiden i det södra rikets område. Där förhöll man sig ganska negativt

Topias Tanskanen. Bild: Sonja Tanskanen.

till Betel som plats, men i den här berättelsen framställs Betel i ett väldigt positivt ljus. Så varför skulle man hitta på en sådan här tradition om Betel och dess betydelse då, om den inte varit aktuell redan tidigare i historien? förklarar Tanskanen sitt resonemang i frågan.

Två centrala uttryckssätt för närvaron

Tanskanen själv lyfter upp särskilt två intressanta aspekter där Guds närvaro tar sig uttryck i 1 Mos 28:10–22. Den ena är masseba-stenen och dess funktion i berättelsen.

Masseba var ett anikoniskt kultobjekt, det vill säga stenen var inte graverad eller utformad till en staty. Ursprungligen hade den en funktion att beteckna Guds närvaro på en specifik plats. Denna närvaro uppfattades vara knuten till själva stenen.

– Många kommentarer och forskare har enligt min mening inte sett hur viktig roll masseba-stenen egentligen spelar i den här berättelsen. Den är inte så viktig i berättelsens nuvarande form, men jag tror att den har varit mycket mer betydelsefull i början när traditionen kommit till. Den visar ganska arkaiska drag i den tidiga israelitiska förståelsen av Guds närvaro på en specifik plats.

Den andra aspekten är ordet som i Bibel-2000 översatts med ”trappa” (i Svenska Folkbibeln: ”stege”, på engelska ofta ”ladder”), vilket alltså troligen inte är den mest exakta översättningen. Det knepiga med ordet är att det är en så kallad hapax legomenon, det vill säga ett ord som inte förekommer någon annanstans i Gamla Testamentet eller i de andra gamla hebreiska texterna som finns bevarade.

Bland forskare finns det många teorier om hur denna ”trappa” har kunnat se ut. Enligt Tanskanen är det främst två av teorierna som man trovärdigt kan argumentera för. Enligt den ena kan den likna trappan i det babyloniska zikkurat-tornet, en trappuppgång som prästerna använde för att komma in i templet. Enligt den andra teorin är det frågan om en vertikal port, eller tunnel, mellan himlen och jorden.                                                                           

Framtid med Jakobfiguren i den judiska traditionen

Den påbörjade resan med Jakob kommer förhoppningsvis inte ännu att sluta, eftersom Tanskanen ämnar att inom kort börja sina doktorstudier vid Åbo Akademi. Själva Betelberättelsen får dock bli i bakgrunden. Tanskanen planerar nämligen att skriva sin doktorsavhandling om användningen av Jakobtraditionen i tidiga judiska texter utifrån ett bredare perspektiv.

– Jag märkte i slutet av gradun att det saknas en sådan här receptionshistorisk synvinkel särskilt på Betelberättelsen, men också på Jakob i allmänhet, reflekterar han kring sitt ämnesval.

Vidare forskningsintressen är även Jakobfigurens användning i tidiga kristna texter. Trots denna nyvinkling i den närmaste framtiden önskar Tanskanen att han någon gång får återuppta Betelberättelsen och det tidiga Israels historia i sin forskning.