Den gröna Koranen – omtolkningar inför den ekologiska krisen

Förståelsen för hur den fysiska världen fungerar ur ett koraniskt perspektiv ökar möjligheterna att reagera på miljökrisen. (Om)tolkade principer om människans ansvar och plats i världen bidrar med teologisk grund i miljödiskussionen.

Miljön är Gud

Kosmogonin, det vill säga läran om världsalltets uppkomst eller skapelse, är minimal i Koranen. Skapelsens metafysik sammanfattas kort med ett ord i Koranen: Var (2:117, 3:47, 3:59, 6:73, 16:40, 19:35, 36:82, 40:68). Gud är därmed den absoluta ägaren av universum och dess obestridliga anförare på samma sätt som Han anses vara dess nådefulla upprätthållare. Om det står lite i Koranen om kosmogoni, står det däremot desto mer om naturen och naturliga fenomen. Ofta beskriver de Guds obegränsade kraft och majestät eller skildrar Guds oändliga nåd och kräver människan att vara tacksam gentemot Gud. I båda fallen understryks å ena sidan naturens betydelse och nytta för människan och å andra sidan naturens stabilitet och regelbundenhet av naturliga fenomen.

Ordet ”jord” (ard) nämns 485 gånger i Koranen vilket indikerar dess viktiga betydelse. Jorden beskrivs som skapad för att tjäna människan (67:15), ett kärl med plats för både levande och döda (77:25–26), men framför allt som en plats för renhet och för att tillbe Gud. Naturen är perfekt proportionerad och utan misstag (67:3), en reflektion av Skaparens egenskaper. Dess syfte är gudomligt (3:191, 21:16, 38:27) och är varken tillfälligt eller utan mening. ”Miljön” är inte mindre än Gud själv eftersom Guds närvaro finns överallt dit Han vänder sig (2:115).

”Miljön” är inte mindre än Gud själv eftersom Guds närvaro finns överallt dit Han vänder sig (2:115).

Det moderna ordet för miljö är på arabiska ma’wā, men begreppet hade en annan betydelse innan ”miljö” inkluderades att omfatta ordet. Människorna kommer att ha ett annat hem, ma’wā, eller ställe som betecknas vara ovan, som är annorlunda från jorden och allt vad den innehåller. Muslimska teologer har frågat sig huruvida ma’wā kunde uppfattas som hållbar utveckling och som en uppgift som människorna företar sig så länge de lever på jorden.

Människan som khalīfa och upprätthållare av mizan

Den traditionella tolkningen av människans centrala ställning stöds av koranverserna 22:65 om att allting på jorden står till människans tjänst och vers 2:29 om att det är Gud som skapat allting (för människan). Människan beskrivs vara mera lik än olik andra skapade varelser och den enda verkliga skillnaden mellan människor och andra väsen är att människan ensam besitter vilja (taqwa) och är ansvarig för sina handlingar.

Inom islam har människan en speciell status i skapelsehierarkin som Guds khalīfa, vilket traditionellt har förståtts som ”vice-regent” eller ställföreträdare (amanat). Människan är en förvaltare av det anförtrodda och inte en ägare. Beroende på hur väl människan förvaltat det anförtrodda blir hon dömd för sina handlingar och kommer därmed att ställas till svars för hänsynslös förstörelse av jorden (2:205; 7:85). Därmed är slöseri, överkonsumtion och hamstring också förbjudet (7:31).

Största delen av klassiska tidens kommentatorer är överens om att Gud gjort företeelser i naturen till människans tjänare, eller skapat dem till hennes nytta. Det finns även an annan tolkning inom islam om att människornas rättigheter även sträcker sig till naturen, både till levande och inte levande. Koranen refererar ofta till djur, fåglar och insekter av olika slag som är skapade av Gud ”liksom ni själva” (6:38). ”Liksom ni själva” är på arabiska umamun amthalukum, varav ummah i plural umam främst hänvisar till en grupp levande varelser med vissa gemensamma kännetecken eller för vilka samma livsbetingelser råder. Detta kan syfta både till människor och djur eller till Guds skapelser.

Den rådande miljökrisen har ofta betecknats som en existentiell kris eftersom människan misslyckats med sitt ansvar gentemot skapelsen.

Omsorg för miljön eller den fysiska omgivningen beskrivs i Koranen (25:63) som att Guds tjänare går lugnt och varligt på jorden. Den rådande miljökrisen har ofta betecknats som en existentiell kris eftersom människan misslyckats med sitt ansvar gentemot skapelsen.

En viktig naturprincip i Koranen är mizan, att allting är i balans. Människorna ses inte som ägare av jorden utan som upprätthållare av balansen. Mizan baseras på hur koranversen 2:143 börjar: “Och Vi har gjort er till ett mittens samfund”. Därmed är principen om mizan den mellersta vägen och kan anses vara upprätthållare av ekosystemet.

En viktig naturprincip i Koranen är mizan, att allting är i balans. Människorna ses inte som ägare av jorden utan som upprätthållare av balansen.

Tecken (ayat) och betydelsen av förståndet (’aql)

Koranen beskriver på flera ställen (t.ex. 41:53, 51:20–21, 88:17–20) naturliga fenomen som tecken, ayat, på Guds existens. Ayat betyder tecken eller mirakel men behöver inte ha en gudomlig dimension. Naturliga fenomen eller tecken är enligt Koranen (17:12), såsom allt annat, underställt Gud och därmed i ordning och balans. Vetenskaplig forskning, vars syfte är att förstå universum och därmed Gud, utgör för många muslimer en helig strävan.

Människan kan uppfatta Guds tecken i skapelsen enligt Koranen 16:10-12: ”Det är Han som låter regn falla från skyn; av detta får ni [vatten att] dricka och [det ger liv] åt träd och buskar där ni släpper ut era djur på bete; och därmed frambringar Han brödsäd och olivträd och dadelpalmer och vinstockar och alla [andra] slag av frukt.

I detta ligger helt visst budskap till människor som tänker (yatafakkaruna). Och Han har gjort natten och dagen till era tjänare liksom solen och månen; också stjärnorna tjänar er på Hans befallning. I detta ligger helt visst budskap till människor som använder sitt förstånd (ya’qiluna).”

Orden tafakkur (att tänka), tafakkuh (att förstå), tadabbur (att begrunda), ’aql (att använda förnuftet, resonera), qalb (hjärta), ’ilm (kunskap), ’ulama (de som har kunskap), ulu’l ’ilm (de som har/besitter kunskap 3:18), ulu’l absar (de som har vision/de som ser klart 24:44), ulu’l al-bab (de som har förstånd 3:7; 38:29), ulu’l yadi wa’l absar (innehavare av stark ande och klarsynthet 38:45) och ulu’l ’azmi (de som är fasta i sina föresatser 46:35) är alla använda i Koranen.

Det finns en stark uppmaning att använda förnuftet för att begrunda över Guds storhet.

Det finns en stark uppmaning att använda förnuftet för att begrunda över Guds storhet. De som låter bli att använda förnuftet beskrivs i Koranen 8:22 som de uslaste: ”Dessa döva och stumma, som inte använder sitt förstånd (’aql), de inför Gud de uslaste av alla skapade varelser.”

Principer i sharia

Över århundradena utvecklade de rättslärda principer och strukturer för att klargöra vad som uppfattades som sharias tre allmänna principer: 1) element som utgör den naturliga världen är allmän egendom, 2) rätten att utvinna fördelar från naturens resurser är en rättighet som tillfaller det allmänna och 3) det får inte förekomma förstörelse med tanke på kommande generationer.

Två av de viktigaste institutionerna som uppkom för att upprätthålla dessa principer är himā (beskyddade zoner) och harī’m (heligt område). Himā kan upprättas av ett samhälle eller av staten med syfte att skydda land eller flora och fauna. I huvudsak handlar harī’m om att skydda flodstränder för att beskydda avrinningsområden, källor, underjordiska vattenkanaler eller träd som är planterade i torftig jord. Beskydd och reglering av vatten och vattendrag är centrala uppmaningar i Koranen.

Även om det i den traditionella islamska rätten finns lite av det som kan kategoriseras som miljörätt finns det flera grundläggande principer som nytolkade kunde tillämpas för att minska en del av huvudorsakerna till den ekologiska krisen. Till dessa principer kan räknas minimalisering av skada, företrädet av kollektiva intressen framom individuella och företrädet av de fattigas intressen framom de rikas.

Även om det i den traditionella islamska rätten finns lite av det som kan kategoriseras som miljörätt finns det flera grundläggande principer som nytolkade kunde tillämpas för att minska en del av huvudorsakerna till den ekologiska krisen.

De flesta utövande muslimer förkastar tanken på evolution eftersom tanken bygger på att utveckling sker utan Gud. Trots detta finns det röster som för fram tolkningen att det finns referenser i Koranen som tyder på att Gud även ansvarar för evolutionen såsom att Gud är upphovet till allt och är den som ger allt dess slutliga form (59:24), att allt går tillbaka till Gud/kontrolleras av Gud (3:109) och att Gud skapat människan steg för steg (71:14). Enligt denna tolkning öppnar dessa koranverser upp möjligheten att identifiera evolution som en gudomlig plan.

---

Koranöversättningen som används i denna text är M. K. Bernströms Koranens budskap i svensk tolkning av Mohammed Knut Bernström (1998). Versnumreringen följer därmed den egyptiska numreringen.

Kirjoittaja

Linkit ja kirjallisuus

bin Muhammad, Ghazi, Reza Shah-Kazemi och Aftab Ahmed: The Holy Qur’an and the Environment. The Royal Aal Al-Bayt Institute for Islamic Thought, 2010. Deen, Mawil Y. Izzi: Islamic Environmental Ethics, Law, and Society. I Gottlieb, Roger S. (Red.): This Sacred Earth. Religion, Nature, Environment. New York: Routledge, 2004. Leaman, Oliver: The Qur’an: An Encyclopedia. New York: Routledge, 2006.