Religionsämnet – en resurs och medspelare i skolan?
Förväntningarna på den finländska skolan har blivit allt flera. Den skall inte bara garantera en jämlik utbildning med högsta kvalitet utan också ge alla barn och unga en mångsidig beredskap och kompetens att ta ansvar i samhälle och arbetsliv som genomgår snabba förändringar. I den här artikeln vill jag diskutera religionsämnet som en resurs och medspelare i skolan, eller om läroämnets betydelse håller på att marginaliseras.
Läroämnet religion i finländsk kontext
Läroämnena i den finländska skolan har under många decennier i stort sett varit oförändrade. En bidragande orsak till att bevara denna ämnesindelade grundarkitektur för allmänbildning tycks finnas i en konsensus om att dessa läroämnen var för sig och tillsammans fortfarande utgör en god bildningspotential för barn och unga. Med detta upplägg av läroämnen får de unga en bra och rättvis utgångspunkt till fortsatta studier och en beredskap att möta ett arbetsliv och en värld i förändring.
Till denna resurs räknas höra skolans så kallade åskådningsämnen, det vill säga religion och livsåskådningskunskap. Båda läroämnena uppfattas av de flesta beslutsfattare som en resurs i den grundläggande utbildningen och i gymnasieutbildningen eftersom studier i religion och livsåskådning fortfarande är obligatoriska läroämnen i grundskola och gymnasium. Men används dessa ämneskunskaper och färdigheter som en betydelsefull resurs i skolans helhetsuppdrag, eller håller de på att isoleras från det allmänbildande uppdraget i takt med en ökad sekularisering av det finländska samhället?
Frågan om ett skolämnes relevans, särskilt när ett ämne har begränsade timresurser såsom i religion och livsåskådning, den saken ställs idag mera på sin spets när det förväntas en ökad strävan till meningsfull samverkan mellan flera läroämnen, fenomen och kunskapsområden. De gemensamma målen i undervisningen kallas idag ofta för kompetenser, det vill säga en mångsidig förmåga att tillämpa kunskaper och färdigheter i och utanför skolan. I det nya utkastet till läroplan för gymnasiet (14.3.2019) betonas dessa mål med ord som “god allmänbildning, färdigheter att bygga upp en hållbar framtid, goda färdigheter för fortsatta studier” samt “arbetslivs- och internationella färdigheter”. I upplägget för gymnasieutbildningen, liksom för grundskolan, finns religion och livsåskådning som en självklar medspelare och resurs. Det verkar nu finnas ett slags momentum för åskådningsundervisningen att skapa inslag av ämnessamverkan mellan religions- och livsåskådningsgrupperna, och med andra läroämnen, inom ramen för målen i läroplansgrunderna.
Jag tänker mig att det i första hand kan handla om ett lokalt samarbete kring bestämda teman, kunskaper och färdigheter. En sådan ny verksamhetskultur kring lärande över ämnesgränser kan beträffande religion och livsåskådning beskrivas som en interkulturell pedagogisk fördjupning i läsförståelse och kommunikation om åskådningar och etik inom ramen för den rådande modellen med två åskådningsämnen.
Internationella riktlinjer och ideal
Olika strävanden med helhetsskapande studier kan tolkas som samhällets försök att förbereda de unga för framtiden. Dessa strävanden sker på internationell nivå. Avsikten med ökat samarbete kring hur utbildning skall utvecklas försöker vara ett svar på framtidens utmaningar lokalt och globalt. De finländska läroplansgrunderna följer i rätt hög grad internationella riktlinjer för den sådan kvalitet i utbildningen. Som exempel kan nämnas Learning Compass från OECD och dess betoning på mångsidiga kompetenser och olika former av läsförståelse. Även OECD:s PISA-undersökningar kan ses som utifrån kommande förväntningar på hur undervisningen i skolan borde utvecklas. Trots goda finländska PISA-resultat finns ändå en oro över att utbildningen inte i tillräcklig grad förbereder de unga inför växande miljöhot och en komplex verklighet lokalt och globalt.
I gymnasieutbildningen har klyftan mellan läroplanens ideal om studier i ämnesintegrativa temaområden förblivit stor i förhållandet till den ibland krassa vardagsverklighet som styrs av en detaljerad schemaläggning av obligatoriska och valbara kurser. Detta problem har också framgått i ett Åbo Akademi-projekt med nio finlandssvenska gymnasier åren 2015-2018. Många gymnasier upplevde stora utmaningar i att planera, erbjuda och rekrytera studenter till de tre valbara ämnesövergripande temastudiekurserna enligt läroplansgrunderna 2015.
Läroämnena religion och livsåskådningskunskap hade ofta ingen större roll i dessa temastudiekurser. I det nya utkastet till läroplan för gymnasiet från Utbildningsstyrelsen görs på nytt en ansträngning att synliggöra alla läroämnenas ansvar att med avstamp i ett mång- och tvärvetenskapligt, kreativt och etiskt tänkande uppnå målen för mångsidiga kompetenser och nya kunskaper över läroämnesgränserna.
Beträffande riktlinjer för religionsundervisningen finns i många europeiska länder en ökad betoning på interkulturella perspektiv och att tolka och granska religiös och irreligiös övertygelse, livsstil och värderingar. I den finländska modellen har en fördjupning i det egna kulturarvet i form av religion och livsåskådning länge betonats. Nu vill skolans läroplansgrunder inspirera till fortsatt fördjupning men också till förmågan att kommunicera betydelser av religion, livsåskådning och ett ansvarsfullt liv för enskilda och grupper och för eleven själv.
Åskådningsämnenas relevans utmanas på ett nytt sätt när målet också handlar om helhetstänkande och mångsidiga kompetenser. Särskilt religionsämnet ställs nu på skolans och samhällets vågskål när det förväntas en ökad samverkan där också religionsundervisningen aktivt ingår i byggande av ny kunskap och i växelverkan med aktörer i det omgivande samhället. Vilken resurs kan studier i religion bli för elever kring temaområden som hållbar utveckling eller för gymnasiestuderande med lärandemål som kulturell och global kompetens?
Människors kontaktyta till religion minskar i samhället
Frågar man finländare hur de ser på skolans religionsundervisning finner man enligt rapporten Luthersk delaktighet (2017) en positiv inställning. De mest positiva är personer över 50 år. Samtidigt visar forskningen att unga vuxna i ålder 25-30 i snabb takt fjärmats från religionens betydelse i vardagen, särskilt dess karaktär av mänsklig delaktighet, gemenskap och ansvarstagande. Unga män är den grupp som har tydligast förlorat kontaktytan till religion i sin vardag.
De ställer sig ofta kritiskt till fenomenet religion överlag än övriga finländare. Kommer dessa unga vuxna som eventuellt själva en dag blir föräldrar att förstå och värdesätta läroämnen som religion och livsåskådning i den allmänbildande skolan? Eller håller vi på av dessa orsaker att se en förskjutning där vissa skolämnen som till exempel religion inte behövs mera när man talar om kunskaper, kompetenser och allmänbildning?
Det är anmärkningsvärt att ord som kultur, religion, livsåskådning knappt nämns i “Barnets tid” -rapporten, som innehåller en nationell barnstrategi fram till 2040.
Ett annat exempel på förändringar i samhälle och kultur, när det gäller vårt förhållande till religioner och livsåskådningar, är statsrådets rapport “Barnets tid”. Den färska publikationen (13.3.) innehåller en nationell barnstrategi fram till 2040. Här presenteras de visioner och rekommendationer för hur vårt land skall trygga barns och familjers välbefinnande, hälsa, utbildning, delaktig och relationer. Det är anmärkningsvärt att ord som kultur, religion, livsåskådning knappt nämns i rapporten. Jag gör denna reflektion då de nationella utbildningspolitiska styrdokumenten tvärtom uppfattar religionsämnet som en betydelsefull resurs i utbildning och fostran.
En möjlig förklaring till denna hemmablindhet i rapporten kan vara att sekulariseringen lett till en föreställning om att en trygg framtid inte automatiskt inkluderar människors kulturella, andliga och existentiella behov. Att fenomenet religion och livsåskådning strikt förpassas till den privata sfären.
I skolan behöver kontaktytan till att förstå religion och livsåskådning förnyas
Kunskap om betydelsen av människors livsåskådningar och människans sökande efter mening är fortfarande relevant i skolans sammanhang även om kontaktytan till fenomenet religion i samhället tycks minska i de nordiska länderna. Att eftersträva kulturell och global kompetens i skolan utan kännedom om mångfalden av religiös tro, praxis, erfarenhet och etiska val är fortfarande otänkbart i den allmänbildande skolan. Samtidigt ställer jag mig frågan hur det blir med religionsämnets trovärdighet om det övriga samhället och dess sakkunniga inte nämner identitet och kultur som resurser i en trygg framtid för barn och vuxna 2040.
Ett samhälle som inte klart värdesätter kunskaper om religioner, livsåskådningar och etik skulle frånta barn och ungas deras rätt att i väsentliga avseenden förstå sig själva, andra och den framtid som de vill ta ansvar för. Dessa kompetenser förstår jag som en grundförutsättning för ett gott liv tillsammans oberoende av i vilken del av världen vi bor, och oberoende av om det handlar om åren fram till 2040 eller kommande sekler.
Den avgörande frågan om religionsämnet som resurs är inte frågan om också Finland i likhet med de övriga nordiska länderna borde gå in för ett för alla elever gemensamt läroämne i religion, livsåskådning och etik. Jag ser flera fördelar med ett gemensamt läroämne, men vill också betona vikten av att värdesätta det kulturarv vi har på åskådningsundervisningens område och en lyhördhet för likabehandling och elevens åskådningsmässiga och kulturella bakgrund. Den utmaning som undervisningen främst står inför i Norden, enligt min mening, är av pedagogisk och ämnesdidaktisk karaktär. Det är både fråga om en pedagogisk tillit till läroämnets allmänbildande betydelse såsom det förvaltats under decennier. Men det är också fråga om en didaktisk tillit till varandra som lärare och elever med möjlighet att tillsammans studera religion, livsåskådning och etik över olika gränser.
Författaren Mårten Björkgren är akademilektor i religionsundervisningens didaktik vid Fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier, Åbo Akademi. För tillfället leder Björkgren tillsammans med Tom Gullberg ett spetsprojekt (IDEMO) finansierat av Undervisnings- och kulturministeriet om Ämnesövergripande pedagogik i det nya gymnasiet.