Missriktade förväntningar? Idrott mellan lek, livstolkning och religion

Idrott och livstolkning

”The sports we watch and play help orient us in the world; they furnish templates for how we should relate to and feel about one another. Sports hold captive our imaginations and interpret for us what it means to be successful, devoted, and fair.”

Citatet ur Shirl J. Hoffmanns senaste bok Good Game. Christianity and the Culture of Sports (2010) ger en intressant utgångspunkt att reflektera over idrottens roll i vår samtid och dess eventuella religiösa aspekter. Hoffmann gör nämligen gällande att modern idrott kan fungera så att den möjliggör en vidare tolkning av våra liv än det som enbart innefattas i en enskild idrotts kulturella inramning.

Anspråket är omfattande. När han talar om att idrott som hjälp för oss att orientera oss i världen, ger grundmodeller för hur vi kan förhålla oss till varandra och tillhandahålla tolkande bilder för hur en människa kan leva ett gott liv, finns det stora likheter med det vi brukar beskriva som en livsåskådning. Jag kan faktiskt tänka mig att Hoffmann högst troligt acceptera tanken på idrottens livsåskådningspotential.  Idrott kan fungera som en livsåskådning, dvs. ge riktlinjer för vad en människa kan uppfatta som viktigt i utifrån hur man uppfattar terrängen i det som kallas livet.

En sådan position är tämligen kongruent med den internationella olympiska rörelsens ideologiska grunddokument, i vilken det fastslås att

Olympism is a philosophy of life, exalting and combining in a balanced whole the qualities of body, will and mind. /…/ The goal of Olympism is to place sport at the service of the harmonious development of man, with a view to promoting a peaceful society concerned with the preservation of human dignity (Olympic Charter: Fundamental Principles of Olympism, § 1-2).

Frågan blir närmast hur idrott kan tänkas ha denna potential. Är det inte att överdriva idrottens betydelse, att missförstå dess tänkta seriositet? Är inte idrott närmast besläktat med lekens ”oskyldighet” och icke-seriositet? Ett sådant resonemang finns nämligen i denna genres stora klassiker Homo Ludens (original 1938). I den boken sammanfattar Johan Huizinga sina reflektioner med att säga:

För att sammanfatta den formella karaktäristiken för lek kan man säga att den är en fri aktivitet som helt medvetet befinner sig utanför det “normala” livet som något “icke seriöst”, men som samtidigt upptar deltagaren intensivt och totalt. Det är en verksamhet som inte är knutet till materiella fördelar, och ingen vinst kan nås genom att delta i leken. Den fortgår utifrån dess egna gränser för tid och plats och utifrån bestämda regler och på ett organiserat sätt. (Huizinga 1955, 6 – min egen översättning)

Huizingas formuleringar är lika träffsäkra som totalt naiva, särskilt om de överförs på modern idrott generellt och elitidrott specifikt. Det direkt naiva består i att det inte finns någon idrott som helt skulle sakna brukspotential eller externa betydelser. Idrott har – för att uttrycka det något tillspetsat – helt enkelt inte organiserats av barn. Den idrott vi känner till är alltid inbäddad i kulturella förståelser. Idrott är alltid tolkad, förkroppsligad och sociokulturellt använd.

Vissa perspektiv utifrån vilka idrott har förståtts har länge varit dominerande, exempelvis pedagogisk-fostrande, nationalistiska, estetiska, hälsobetonande och moraliska perspektiv, men dessa är inte nödvändiga utifrån idrotten själv. De flesta av dessa tolkningsperspektiv kan sägas ha haft en samhällslegitimerande funktion, särskilt angeläget under större delen av det förra århundradet. Några av dessa tolkningsperspektiv överlevt in i vår samtid, men modifierats längs vägen samtidigt som nya tillkommit. Idrott kan användas i marknadsföring och synliggörande av ett antal grundvärden (hälsa, spänning, välbefinnande, självförtroende, gemenskap etc.), aktiviteter (integration, underhållning, moralisk fostran, turism etc.) och ”produkter” (artefakter, varumärken, happenings, städer, regioner, länder, politiska positioneringar och så vidare). I detta perspektiv blir det klart att Huizingas resonemang är väldigt snävt.

Var blev religionen?

De tolkningsperspektiv som hittills nämnts inkluderar inte religion. Måhända spelar en allmän sekularisering här in, men överlag tycks ett sådant perspektiv inte räknas som ett seriöst alternativ. Att så tycks vara fallet är lika förvånande som tidstypisk. En rad med olikartade iakttagelser räcker väl för att ringa in denna anomali.

Det är tämligen enkelt att peka ut hur den idrottskulturella kontexten dras till att flirta med religiösa symboler, ett religiöst språk och ett engagemang som man gärna tillskriver religiös dignitet. I den idrottskulturella världen finns vissa formaliserade riter och ritualer, vissa gemensamma trosyttringar, vissa avskilda, för oss vanliga dödliga ouppnåbara ledande skikt, där visioner utmålas, vissa helgon som lever ut idrottens ideal, vissa stjärnor som avgudas och beundras, vissa helgedomar, där sporten utövas, och andra omhuldade rum, där heliga troféer och reliker samlas, ställs ut och beundras.

Därtill kan man lägga att enskilda idrottare både skapar och återskapar idrottens rituella värld i sina mer eller mindre självklara förhållningssätt till sitt idrottande. Enskilda idrottare och händelser betraktas nästintill som odödliga och beskrivs med religiöst språk som magiska eller under. Den svenska idrottsjournalistiken drar sig inte från att t.ex. omtala Zlatan som frälsaren eller hans bedrifter som frälsningsskapande.

På motsvarande sätt kan man uppmärksamma åskådarnas engagemang. Särskilt i de stora publiksporterna med utvecklade fan-kulturer kan man väl beskriva det som sker i form av känsloyttringar, attityder och handlingsmönster som passion, fanatism, hängivenhet, lojalitet, gemenskap, samhörighet, offervilja som tar sig uttryck i rituella beteenden, hyllningssånger, heliga föremål och liknande.

Dessa slags beskrivningar finns det oräkneliga antal av i idrottens värld och historia. Flertalet religionsforskare är därför i rätt stor utsträckning beredda att betrakta idrott som ett slags religion, främst utgående från den starka emotionella laddning som kan uppstå kring idrottshändelser och som kan beröra stora människomassor. Taget som helhet uppvisar främst de stora internationella idrottsevenemangen drag som i ett strukturellt och funktionellt perspektiv är religiösa.

Många utövare av särskilt extrem- eller uthållighetsidrotter använder sig dessutom relativt ofta av religiös vokabulär för att beskriva sina erfarenheter. Idrottsutövningen kan föra med sig känslor av att befinna sig utanför sig själv, av att leva under enorma naturkrafter utan möjlighet att påverka händelseförloppet och av att transcendera sina egna begräsningar eller känslor som i den upplevdas föreställningsvärld berör tillvarons mystiska och transcendenta dimensioner.

Att man gärna tar till en religiös vokabulär för att återge vissa händelser säger säkert något väsentligt om det engagemang och den självklara attityd många har till idrott. När man talar om ett religiöst förhållningssätt, är det oftast en beskrivning av den radikala karaktären och djupet, seriositeten i engagemanget som lyfts fram.

Intressant nog kan motsvarande engagemang finnas även om man själv inte idrottar, utan ”endast” följer med idrott. Man kan uppenbarligen också (som åskådare och fan) älska sitt eget fotbollslag. Den svenska kulturella mångsysslaren Marcus Birro är numera lika känd för sin kärlek till italiensk fotboll och AS Roma som för sin kärlek till Gud. Känslorna, passionen och språket flyter samman, den religiösa undertonen skimrar till och tar konkret gestalt när han talar om sin passion för fotboll:

Jag vet inte om någon…förstår ett enda gram av min kärlek till italiensk fotboll. Jag kan inte begära det av någon. Men jag kan begära det av mig själv, att jag alltid är ett kärl för detta vackra ljus och att jag alltid efter bästa förmåga berätta (sic!) exakt vilket mirakel som il calcio väcker i mig. (Birro i Club Calcio-blogg 9.4.2014)

Lite tidigare har han förklarat hur han förstår ”kärleken”. Den ”kommer utan tvång”, fastslår han och fortsätter: ”När man älskar så lär man sig via hjärtat och sedan fyller man på, som av ljus, och blir ett lysande vittne i världen just för det man brinner för”. 

Samtidens gränser och belysningar

Att idrott får en religiös funktion i ovan beskrivna mening säger – som sagt – något väsentligt om vår samtid. Samtidigt som det religiösa perspektivet osynliggörs på en mer eller mindre officiell betydelsenivå, förefaller den hur relevant som helst i samband med seriöst engagemang inom idrotten. Man kunde säga att ett sekulariserande perspektiv gör sig gällande på den förra nivån, medan distinktionen mellan det religiösa och det sekulära i sin tur både överskrids och osynliggörs på engagemangsnivån.

Helhetsbilden blir komplex och frågan är hur man ska hantera den. Om den modernistiska upplysningstraditionen innefattar ökad pluralism och en mentalitet som möjliggör nya kombinationsmöjligheter så att också gränsen mellan det religiösa och det sekulära utmanas, får vi därmed också ett visst slags grund för att det är fullt begripligt att något mänskligt fenomen kan ses som uttryck för något religiöst.

En konstupplevelse kan få religiös betydelse för en modern människa, en soluppgång från en bergstopp man bestigit dagen innan likaså. En idrottserfarenhet har, liksom andra slags fysiska eller kulturella erfarenheter som t.ex. turism, självfallet också få denna potentialitet. Shirl J. Hoffmanns hela argumentation i Good Game. Christianity and the Culture of Sports (2010) syftar till att se nyanserna i idrottskulturen som öppna för kvalitativ teologisk tolkning om ”the possibility that human experience of sport can have religious significance, manifesting the reality of God and of humanness in a way that ordinary life usually does not”.

När detta väl är sagt behöver man stanna upp och tänka efter. För det första är det viktigt att uppmärksamma den givna kontexten. Endast mot en bakgrund av en mer eller mindre sekulariserad västerländsk kultur är en formulering av idrottens religiösa perspektiv möjlig och begriplig.

För det andra är ett sådant sätt att uttrycka sig relaterat till att tolka och artikulera en upplevelse av något slag. Andra dimensioner av begreppet är då sällan framträdande, dvs. formuleringen är från första början en reduktion. Upplevelser av nämnda slag kan förmedla en känsla av transcendens utan att religionen längre är det övergripande helhetsperspektiv som binder samman verkligheten till en totalitet.

Hoffmanns inledande citat för oss egentligen till en annan lösning, en lösning som varken diskuterar idrott som religion, idrott som uttryck för religion eller idrott som religionssubstitut. Hoffmann pekar i stället på idrottens förmåga att ge modeller för oss att orientera oss i tillvaron. Man kunde säga: idrott har ett eget språk för att uttrycka det seriösa och viktiga på ett lekfullt sätt – om vi bemödar oss om att lära oss det språket. Kanske Hoffmanns lösning i slutändan får oss att sluta jämföra idrott och religion för att i stället se möjligheter hos båda utan att de konkurrerar?

 

Skribenten: TD Mikael Lindfelt, professor i systematisk teologi och dekanus för fakulteten för humaniora, psykologi och teologi vid Åbo Akademi.

Referenser:

Beckford, James A.: The Politics of defining religion in Secular Society: From a Taken-for-granted Institution to a Contested Resource. I Platvoet, Jan G. & Molendijk Arie L. (red.) The Pragmatics of Defining Religion. Contexts, Concepts & Contests. Leiden: Brill, ss. 23-40, 1999.

Cavanaugh, William T.: Migrations of the Holy. God, State, and the Political Meaning of the Church. Grand Rapids, Michigan / Cambridge, U.K: William B. Eerdmans Publishing Company, 2011.

Dahl, Dagmar: Zum Verständnis von Körper, Bewegung und Sport in Christentum, Islam und Buddhismus – Impulse zum interreligiösen Ethikdiskuz zum Spitzensport. Diss.; Oslo, Norges Idrettshøgskole, 2008.

Hervieu-Léger, Danièle: Religion as a Chain of Memory. Cambridge: Polity Press, 2000.

Hoffman, Shirl James: Good Game. Christianity and the Culture of Sports. Waco, Texas: Baylor University Press, 2010.

Huizinga, Johan: Homo ludens; a study of the play-element in culture. Boston: Beacon Press, 1955.

Lindfelt, Mikael: Utan naiv lekfullhet kan idrott inte vara till nytta – om idrottens trovärdiga egenvärde mellan nytta och nöje. I Hvenmark, Johan (red.) Är idrott nyttigt? En antologi om idrott och samhällsnytta. Sisu idrottsböcker, ss. 30-62, 2012.

Thalén, Peder: Zlatan frälsaren. In Susanne Olsson, Olof Sundkvist & David Thurfjell (red.): Zlatan frälsaren och andra texter om religion och idrott. En festskrift till David Westerlund. Molin & Sorgenfrei Akademiska. Stockholm, 2014.

Internetmaterial:

Birro, Marcus: Club Calcio-blogg 9.4.2014. http://www.fotbollskanalen.se

Olympic Charter: Fundamental Principles of Olympism, § 1-2.