Utmaningar i religionsdialogen

Utmaningar i religionsdialogen

Är religionsdialog en demokratisk strävan efter respekt och jämlikhet eller bara ett legitimt sätt att kontrollera och oskadliggöra de hotande andra? Har ”dialog” blivit en gummistämpel, ett politiskt korrekta men i praktiken ihåliga argumentet som används för att ge sken av integration och pluralism? Den här artikeln synar aktuell, kritisk forskning kring religionsdialog och de problem forskarna för närvarande arbetar med.

Dialog betyder samtal

Begreppet religionsdialog uppfattas oftast positivt: en strävan att använda ord istället för knytnävar i mötet med dem som tror på annat sätt, att lyssna på istället för att överrösta dem med egna förträffliga sanningar. Men den här oskuldsfulla framtoningen ifrågasätts allt oftare: forskare uppmärksammar blinda fläckar i de romantiska resonemangen och aktiva på fältet lyfter fram de maktfrågor som oundvikligen väcks.

Ordet dialog betyder i sin ursprungliga grekiska form konversation. Inom forskningen har religionsdialog traditionellt uppfattats som en intellektuell diskussion där centrala skrifter jämförs utgående från sanningsanspråk, rationella överväganden och analytiska argument. Religionsdialog kan också förstås som organiserade internationella överläggningar drivna av organisationer som t.ex. Världsreligionernas parlament. Ytterligare ett synsätt på dialog är Martin Bubers filosofiska närmandesätt där utgångspunkt tas i det personliga mötet och erkänslan av varje individs värdighet och gemensamma mänsklighet.

I dagens forskning ser man spår av alla dessa traditioner. Uppslagsverket Encyclopaedia of Religion definierar följande dimensioner:

1. diskursiv dialog, där man möts för att diskutera trosfrågor på akademisk expertnivå,
2. mänsklig dialog, där man möts som individer för att fylla ett mellanmänskligt, existentiellt behov av förståelse,
3. sekulär dialog, där man förenar krafterna och gör något konkret tillsammans,
4. andlig dialog, där man söker självförverkligande tillsammans, t.ex. genom ritualer.

Detta till trots har tonvikten oftast legat vid den intellektuella expertdialogen. Därför bygger dagens syn på dialog ofta på en förenklad förståelse av det komplexa fenomenet mänsklig religiositet där den tankemässiga aspekten och strävan att skapa systematiska trosstrukturer överväger.

Det här är en problematisk utgångspunkt. Alla religioner bär ju inom sig en färggrann flora av tolkningar och traditioner där de teoretiska elementen inte entydigt kan ses som viktigast. Det svartvita antingen-eller-tänkandet som delar upp religionerna i abstrakta, klart åtskilda paket håller inte heller streck annat än i teorin. Konkreta dialoger påverkas alltid av historiska, sociala, kulturella, politiska och ekonomiska faktorer. Både inom forskarkåren och på fältet efterfrågas därför flera nyanser.

För att förstå dialogens villkor krävs en sorts balansgång. Det gäller att se de här stora ramverken som formar våra möten med andra. Men samtidigt måste vi inse att människor inte är ”sin” kulturs eller religions marionettdockor som villkorslöst styrs mot vissa beteenden och attityder. Vi är reflekterande individer som gör egna val utgående från kunskap men också känslor och attityder, vi förändras under livets gång och i mötet med andra. Vi är alltså både unika individer och produkter av vår kontext.

Religion i förändring – dialog i förändring

Att betona både kontext och individ får moraliska implikationer för dialogen eftersom vår egen vilja och förmåga att ta till oss nya perspektiv och relatera till andra människor som vi upplever som olika lyfts fram. För vad är egentligen olikhet? Kan den definieras, annat än som en känsla? Och är den automatiskt ett problem som måste lösas? I dialogen kan olikhet istället ses som en utgångspunkt: något att värdera och utveckla. Mötet är ju ett gränsöverskridande – intellektuellt, moraliskt och praktiskt. För att låna Abraham Joshua Heschels ord: mötet med en annan människa är en utmaning inte bara för huvudet utan också för hjärtat och händerna.

Att det finns behov för en fördjupad förståelse för religionsmöten i dagens värld är uppenbart, många tragiska exempel på motsatsen skrämmer. En annan viktig orsak är religionernas förändrade roll i vardagen. Olika världsomspännande processer knutna till globaliseringen leder till ökad mobilitet, migration och urbanisering. Inom politiken och ekonomin tar neoliberalismen plats: individen och hennes subjektiva rätt att välja och konsumera sin egen livsstil betonas. Mångfalden av attityder, åskådningar och handlingsmönster ökar.

Dessutom är sekulariseringen ifrågasatt. De klassiska teorierna som förutspådde att religionerna skulle dö ut i takt med vetenskapernas framgångar har övergetts. Traditionella former av tro – etablerade samfund med fastslagna läror – visar visserligen en neråtgående trend men det finns också ett livligt intresse för religion på andra, nya, sätt. Begreppet ”post-sekulär” har lanserats för att beskriva de samhällen och åskådningar som växer fram efter att de rent sekulära livssynerna brutit samman.

Empiriska studier visar att bland annat karismatiska grupper samt kropps- och hälsorelaterade andlighetsformer är på uppgång idag. Det finns ett starkt intresse för andlighet men allt fler överger färdiga religiösa helhetslösningar och skräddarsyr istället en personlig andlighetsprofil som kreativt kombinerar olika religiösa och sekulära inspirationskällor.

De här trenderna påverkar också religionsdialogen. Det traditionella synsättet på dialog som en teoretisk jämförelse mellan olika religioners motstridiga sanningsanspråk ifrågasätts och nya kreativa, mindre normativa närmandesätt formuleras. Frågor om representation, legitimitet och makt dyker upp: Vem sätter agendan, vem får vara med, vem kan uttala sig på ett sätt som hörs och tas på allvar i det postsekulära samhället?

Dagens intresse för andlighet och personliga upplevelser gör att intresset för praktiska dialogsammanhang ökar. Vid sidan av de traditionella samtalen mellan lärda män som representerar olika etablerade institutioner ser vi idag också alternativa initiativ och mera informella dialoger. Människor av olika tro gör allt oftare gemensam sak kring praktiska utmaningar, t.ex. miljöfrågor, inom konsten eller på internet. Olika former för dialog behövs, de kompletterar varandra och är värdefulla på olika sätt.

Dialog i Finland idag

Avslutningsvis ett dagsaktuellt exempel: I samband med Finlands 100-årsjubileum 2017 utges boken Monien uskontojen ja katsomusten Suomi – De många religionernas och åskådningarnas Finland av Kyrkans forskningscentral, kultur- och religionsforumet FOKUS samt Åbo Akademi. Boken presenterar de cirka tjugo största religiösa och åskådningsmässiga gemenskaperna i landet, deras historia och samhälleliga roll idag: olika kristna samfunden och övriga världsreligioner men också t.ex. de religionslösa och nyandlighet. Bland skribenterna finns både akademiker och aktiva i de olika samfunden för att involvera såväl praktiker som teoretiker.

Religionsdialog: skribenter som deltar i boken Monien uskontojen ja katsomusten Suomi, som utkommer år 2017, diskuterar i Helsingfors i november, 2015. Photo: Ruth Illman.

Som redaktör för boken – tillsammans med Kimmo Ketola, Jussi Sohlberg och Riitta Latvio – har jag under processens gång fått följa med finländsk religionsdialog från första parkett. Det är nämligen inte varje dag som finländska katoliker, pingstvänner, neopaganer, muslimer, hinduer och fler därtill samlas runt samma bord för att diskutera ett gemensamt projekt. Själva skrivprocessen blev alltså en övning i dialog. Men även om diskussionens vågor ibland svallat höga har samtalen alltid präglats av respekt och ömsesidighet: viktiga ingredienser i en lyckad religionsdialog. Jag hoppas att boken kommer att spegla den här nyfikna och fruktbara inställningen till dialog i mångfaldens Finland!

 

Skribenten Ruth Illman är docent i religionsvetenskap vid Åbo Akademi och föreståndare för Donnerska institutet för religionshistorisk och kulturhistorisk forskning. Hennes främsta forskningsintressen är religionsdialog, religion och konst samt samtida judendom.

* Artikeln är baserad på en tidigare text som publicerats i boken Religionsmöten i katastrofens spår, Göteborgs interreligiösa råd, 2016.