Ju oåtkomligare, desto heligare

Ju oåtkomligare, desto heligare: Exilen utgör grundförutsättningen till att landet kallas heligt

”Det heliga landet” är ett kristet begrepp, trots att Palestina inte intar någon plats i den kristna tron. Det är i judendomen som ”Det förlovade landet” utgör ett fast element i trosinnehållet. Grundläggande för denna tanke är att judarna en gång förlorade landet.

Det heliga landet för mig är på känsloplanet inte Palestina, utan Viborg, där min far var född. Han och hans föräldrar tillhörde dem som under Vinterkriget måste lämna sina hem. Farfars karriär hade antagligen ändå till slut fört dem till Helsingfors. Men nu blev Viborg det förlorade paradiset, som jag fått höra så mycket om. Själv har jag varit där en gång en kort stund. Om staden inte gått förlorad hade det förblivit en fotnot i familjehistorien att pappa kom därifrån.

Judarna förlorade Eretz Isrel (landet Israel) till följd av det judiska kriget år 66–70 och Bar Kochba -upproret 132–135. En del upplevde förlusten redan då babylonierna intog landet, förstörde Salomos tempel och förde samhällets överskikt i exil år 587/6 f. Kr. Sistnämnda händelse kom mer än något annat att bidra till att Israels religion under de följande århundradena utvecklades till judendom; skillnaden mellan dessa kan förenklat beskrivas som den mellan en nationalgud bland andra gelikar, som ett folk som bor i sitt eget land frambär offer åt, och en universell gud som tillbes av ett folk i förskingringen. En annan milstolpe i judendomens tillblivelse är förstörelsen av det andra templet år 70, som gjorde slut på offerkulten för all framtid.

Allt sedan den babyloniska fångenskapen lever majoriteten av judarna utanför Eretz Israel, trots att en grupp av den bortförda eliten återvände i slutet av 500-talet f.Kr. och övertog ledningen i landet, vilket återspeglas av att arameiskan, som de i Babylon gått över till, nu trängde undan hebreiskan också i Eretz Israel. Den judiska kulturen är alltså i grunden en exilkultur, i vars väsen ingår upprätthållandet av bandet till ursprungslandet. Till den judiska begravningsseden hör att lite jord från Eretz Israel läggs över huvudet på den som läggs i graven, och hoppet om att få återvända till landet har hållits levande under de snart 2000 åren som exilen varat; i liturgin ber man Gud ”samla oss från jordens fyra hörn”, återuppbygga Jerusalem ”snart i våra dagar” och låta ”gudstjänsten återvända till ditt heliga hus”. Därför har grundandet av staten Israel haft en stor betydelse för judendomen överallt i världen, också för den majoritet som stannat kvar i diasporan.

Hur heligt egentligen?

Eretz Israel kan alltså anses vara heligt för judendomen. Begreppet ”det heliga landet” förekommer inte i Bibeln (i Sak. 2,16 heter det dock ”den heliga marken”; betecknande nog en postexilsk text), och är dessutom ett kristet begrepp, medan landet för judendomen är ”det förlovade landet”. Som kristet begrepp är ”det heliga landet” emellertid långtifrån entydigt; ”helig” är ett diffust begrepp. I den kristna dogmatiken intar landet inte någon plats. Uttrycket ”det heliga landet” uppstod under korstågstiden; man behöver inte vara muslim för att betrakta korstågen som ett av kyrkohistoriens mörkaste kapitel…

Palestinas betydelse för kristendomen kan dock lyftas fram positivt som en markering av kyrkans samhörighet med judendomen. Det var för att Jesus var jude som hans korsdöd ägde rum i Jerusalem, vilket är orsaken till att kyrkan har ett speciellt förhållande till Palestina. En annan koppling bör anses ha uppstått i o.m. förintelsen. Dagens judiska stat kom till p.g.a. antisemitismen som kulminerade i förintelsen, och kyrkan vidkänns idag sin andel i antisemitismen och tar avstånd från den. Även om den moderna judiska statens uppkomst och fortsatta utveckling är förknippade med svåra konflikter där man bör akta sig för att ensidigt ta parti för någon av parterna, kan kyrkan inte förhålla sig neutralt till Israel.

Eretz Israels betydelse för judendomen som det förlovade landet grundläggs genom att det också är det förlorade landet. Den tyske exegeten Erhard Blum daterar i sin berömda doktorsavhandling Die Komposition der Vätergeschichte löftena om landet i Genesis till en tid då judarnas rätt till landet var ifrågasatt, dvs. exilen. Patriarkerna som lever som främlingar i ett land som Gud lovar ge åt deras talrika efterkomlingar har alltså sitt sammanhang i en tid då landet hade gått förlorat genom deportationen av samhällets överskikt och de svåra förhållandena för dem som inte deporterats, som i stor utsträckning drev dem till emigration.

Heligt idag?

Dagen israeliska stat och dess uppkomst kastar också ett intressant ljus över judarnas förhållande till det förlovade landet. Sionismens idé om ett judiskt hemland var inte religiöst motiverad, utan framlades som ett politiskt program för att lösa det problem som antisemitismen i Europa utgjorde. Den omfattades ingalunda av alla judar, och än i denna dag tar de ultraortodoxa judarna i Israel avstånd från den judiska staten. De som ledde grundandet av Israel var relativt svalt inställda till religion. Överlevande från förintelsen var starkt representerade i den nygrundade staten, och bland dem var det vanligt att man efter det som skett inte längre trodde på Gud.

Förintelsen kom att påskynda grundandet av Israel på ett avgörande sätt, dels genom att den judiska emigrationen från Tyskland ökade under 1930-talet, dels genom att behovet av ett judiskt hemland blev uppenbart. Från israelisk sida framhålls idag att situationen för förföljda judar runtom i världen är väsentligt annorlunda jämfört med 1930–40-talet, eftersom det nu finns ett land som tar emot alla judiska flyktingar. Detta ger Israel en ny, ”profan” aspekt av helighet, som inte bör ringaktas, eftersom det bokstavligen kan handla om att rädda mänskoliv.

Genom dagens judiska stat uppstår den paradoxala situationen, att judendomen egentligen kunde återgå till sitt ursprung, Israels religion. Det mesta talar emellertid emot detta: fortfarande lever majoriteten av världens judar i diasporan; Israels religion dyrkade en nationalgud, medan det knappast är tänkbart judendomens universella gud skulle krympa tillbaka till en sådan; och Jerusalems tempel borde ju återuppbyggas och offerkulten återupptas. Det är dock endast marginella grupper i Israel som känner sig förpliktade till det sistnämnda, bortsett från de praktisk-politiska svårigheter som ligger i vägen för ersättandet av Klippmoskén med ett judiskt tempel.

Uppkomsten av staten Israel tar s.a.s. det heliga landet ner på jorden. Det är just därför de ultraortodoxa judarna tar avstånd från den: återupprättandet av Israel ska enligt dem ske genom ett gudomligt ingripande, inte mänsklig aktivitet. I Israel förekommer politiska och sociala motsättningar, brottslighet och korruption, som i alla andra länder. Israel är inget heligt land. Om det heliga landet finns, finns det på ett annat plan. Det är fortfarande knutet till exilen. Israels religion återuppstår inte: det finns inget tempel, utan Klagomuren förblir judendomens heligaste plats.

Eretz Israels speciella plats i judendomen utgår från förlusten av landet och fördrivningen därifrån. Omvänt är denna händelse avgörande för judendomens uppkomst. Det att en del av judarna återvänt till landet innebär ingen återgång till Israels religion. Också judar bosatta i Israel möter där ett förflutet som det inte finns någon återgång till. Det heliga landet förblir också det förlorade landet.

 

Skribenten Risto Nurmela är docent i gammaltestamentlig exegetik vid Åbo Akademi och forskare i judaistik. Han var åren 1999-2007 ordförande för Jad vashem, finländska avdelningen rf, som numera heter Minnet av förintelsens offer rf.

Litteratur:

Blum, E.: Die Komposition der Vätergeschichte. Neukirchener: Neukirchen-Vluyn, 1984.

Bönbok för synagoga, hem och skola utgiven av Mosaiska församlingen i Malmö 1950. Malmö: Mosaiska församlingen, 1950.

Friedman, I.: ”Herzl, Theodor”. Encyclopaedia Judaica, Second Edition 9.

Heilman, S.H.: ”Haredim”. Encyclopaedia Judaica, Second Edition 8.

Illman, K-J. & Harviainen, T.: Judisk historia. Åbo Akademi: Åbo 2002.

Kashani, R.: Burial. In Post-Biblical Times. Encyclopaedia Judaica, Second Edition 4.

Wilken, R. L.: Heiliges Land. Theologische Realenzyklopädie 14.