Antisemitismens många ansikten

Judehatet är ett samhälleligt gissel som inte försvinner. Däremot ändrar det form. Religiöst motiverad antisemitism – föreställningar som att judarna bär på en kollektiv skuld på grund av dödandet av Jesus – spelar marginell roll för antisemitismen i de nordiska länderna idag. Däremot sprids negativa föreställningar om judar som kollektiv från både den politiska högerkanten och vänsterkanten samt från muslimskt håll.

Journalisten och författaren Jan Guillou har ända sedan 11 september-attackerna 2001 hävdat att antisemitismen inte utgör något större problem idag. Judehatet var 1900-talets gissel. Nu är det islamofobin som är den stora faran.

Guillou har upprepat detta flera gånger. Han har fel. Jag ska visa detta genom att framför allt belysa situationen i hans – och numera också mitt – hemland, Sverige.

Fortfarande ett problem

Dessvärre har inte antisemitismen upphört att vara ett problem ens i de mest demokratiska och progressiva länderna. Det visar officiell statistik över hatbrott. Mörkertalet är självfallet betydande, men något säger ändå dessa siffror.

Här är några exempel. Enligt statistik från FBI var 60 % av alla religiöst motiverade hatbrott i USA år 2017 antisemitiska, 17 % var islamofobiska. I Kanada riktades 16 % av alla hatbrott år 2016 mot judar, 15 % mot svarta och 10 % mot muslimer. Statistiken för England och Wales för 2017-18 visar att judarna var offer för 18 % och muslimerna för 47 % av alla religiöst motiverade hatbrott. Då är det skäl att minnas att det finns tio gånger fler muslimer än judar i England och Wales. Så fastän antalet islamofobiska brott var större än antalet antisemitiska var judarna värre utsatta i förhållande till gruppens storlek.

Samma sak gäller för Sverige. Enligt BRÅ (Brottsförebyggande Rådet) hade 72 % av alla hatbrott år 2016 rasistiska eller främlingsfientliga motiv. 7 % hade islamofobiska och 3 % antisemitiska motiv. Eftersom det bor 20 gånger fler muslimer än judar i Sverige så är alltså judarna relativt sätt betydligt mer utsatta för hatbrott än muslimerna.

Antisemitism från höger och vänster

Dagens antisemitism i Sverige, liksom i andra västeuropeiska länder, kommer från tre håll: från höger, från vänster och från landets muslimska befolkning.

Sveriges lilla men aktiva grupp av nazister utgör inget hot mot den svenska demokratin, men definitivt mot enstaka människor. Till de grupper som är i fara när våldsbenägna och i många fall kriminellt belastade nazister marscherar på gatorna hör landets judar.

Den råa, vulgära nazistpropagandan är inget stort fenomen, men antisemitiska föreställningar är utbredda också inom betydligt vidare högerextrema eller högerpopulistiska kretsar. I dessa miljöer pekar man ofta ut judarna – i regel med ord som ”globalister” eller ”kulturmarxister” – som ett hot mot den nationella gemenskapen och som personer som trots att de kan ha bott hela sitt liv i Sverige ändå inte är riktigt svenska.

Antisemitismen inom vänstern har en lång historia, men har ofta varit begränsad till obskyra vänstersekter. Så är det inte längre. Inte minst det brittiska Labour har under Jeremy Corbyns ledning råkat ut för den ena antisemitiska skandalen efter den andra, vilket bland annat lett till att flera av partiets judiska parlamentsmedlemmar lämnat Labour. Flera av de värsta antisemiterna har uteslutits ur partiet, men kritikerna menar att partiledningen har varit alldeles för slapp och tolererat klockren antisemitism förklädd till Israelkritik.

Skribenterna var inte högerextremister, utan personer som sig ser själva som progressiva antirasister.

I Sverige är situationen inte lika allvarlig, men varje gång den israelisk-palestinska konflikten hettar till kan man från vänsterhåll inte bara höra skarp Israelkritik – mer eller mindre berättigad – utan också uttalanden som går över gränsen till det anständiga. När Stefan Löfven vid ett krig mellan Israel och Hamas på Facebook fördömde Israels våldsanvändning, men samtidigt förklarade att den judiska staten har rätt att försvara sig, översvämmades kommentarsfältet av grovt antisemitiska påståenden. En kommentar löd så här: ”just nu vill jag ha tillbaka HITLER bara för att han dödade judar.” Detta utbrott av vulgärt judehat blev så stort att moderatorn blev tvungen att ta bort inlägget. Skribenterna var inte högerextremister, utan personer som sig ser själva som progressiva antirasister.

Muslimsk antisemitism

En undersökning gjord av EU:s organ för fundamentala rättigheter (FRA) visade att de flesta, i Sverige och Frankrike mer än hälften av alla antisemitiska attacker kommer från muslimskt håll. Undersökningen visade också att det i Sverige, Frankrike och Storbritannien, men inte i Tyskland, kommer fler attacker från vänsterextremt än från högerextremt håll.

I Sverige blir vi regelbundet påminda om den muslimska antisemitismen genom olika incidenter som väcker uppmärksamhet. I december 2017 gick tolv maskerade personer till attack med brandbomber mot synagogan i Göteborg. Tre muslimska ungdomar blev senare dömda för händelsen. I september 2019 dömdes en imam från Helsingborg för hets mot folkgrupp efter att han vid en propalestinsk manifestation hade talat om judarna som ”apors och grisars avkomma”.

Det handlar inte bara om våld och attacker från en hård kärna av radikala islamister. Antisemitismen är utbredd också bland ”vanliga muslimer”. Forum för Levande Historia – en statlig myndighet i Sverige – visade i en undersökning från 2006 att 5 % av dem som bor i Sverige hyser antisemitiska åsikter. Bland dem som identifierade sig som muslimer var siffran 39 %. En undersökning bland gymnasielever från år 2010 ger liknande resultat: 18 % av alla gymnasieelever men hela 55 % av de muslimska gymnasieeleverna visade sig hysa antisemitiska åsikter. Orsaken till detta är uppenbar.

De flesta muslimer i Sverige kommer från länder där antisemitismen är statligt sanktionerad. Från alla håll – medierna, skolan, populärkulturen – har de fått höra hur farliga och ondsinta judarna är. Dessa djupt sittande attityder ramlar inte av bara för att man flyttar till Sverige. Efter att här ha fått andra intryck ändrar en del uppfattning. Men inte alla och inte genast.

Gemensamma motiv

Antisemitismen kommer från olika håll, men det finns vissa motiv som går igen i både det högerextrema, vänsterextrema och muslimska judehatet. I den antisemitiska diskursen används vissa kodord, som ”sionister” eller ”globalister” som används istället för ”judar”. Andra kodord är ”Israellobbyn”, ”kulturmarxister”, ”de utvalda” och sinnebilderna för judisk ekonomisk makt, Rotschild och Soros.

Föreställningen att judarna styr och manipulerar medierna är vanlig, liksom att de har kontroll över politik och ekonomi. Rotschild har dock numera oftast ersatts av Soros som sinnebilden för den girige juden som skor sig på oskyldiga människors bekostnad.

Föreställningen att judarna styr och manipulerar medierna är vanlig, liksom att de har kontroll över politik och ekonomi.

Inom högerextrema kretsar är det vanligt att tala om den nationella kampen mot ”folkförrädare och storfinans”. Med det menas att det är judarna som förråder och fördärvar de länder där de bor genom att med hjälp av judiska pengar (Soros) verka för ett folkutbyte: Sveriges (eller något annat lands) egen befolkning ska bytas ut med hjälp av muslimsk massinvandring.

Liknande föreställningar om hur judarna är de som egentligen styr världshändelserna finns också i den muslimska världen och inom vänstern även om det där naturligtvis inte handlar om muslimsk invandring. Irans andlige ledare Ayatollah Khamenei har twittrat om att USA:s regering är sionisternas fånge. Den svenska ”antirasistiska” hiphopartisten Dani M har återigen talat om hur i ”stort sett hela världsmedia styrs av Israel”.

Intressant är också att gamla motiv från den kyrkliga antisemitismen kan dyka upp i en helt sekulär politisk diskurs. Här en Facebookkommentar: ”Israelerna anser sig ha rättighet att enligt deras princip ’öga för öga tand för tand’ slakta palestinska barn därför att några har kastat sten på dom.” Till samma kategori hör de vanliga anklagelserna om att judarna, eller ”sionisterna”, följer en ”gammaltestamentlig” etik baserad på hämnd.

Ännu 75 år efter att Auschwitz befriades lever antisemitismen i våra länder. Rasföreställningar må vara sällsynta, men hatet mot judarna tar sig andra uttryck. Och kommer inte bara från ett håll utan flera. För att förstå dagens antisemitism får man alltså inte vara bunden av historien och enbart se åt ett håll, högerut. Dagens antisemit kan lika väl vara ”progressiv”, ”antirasistisk” och ”rasifierad”.

Kirjoittaja

Litteratur

Neil J. Kressel: ”The Sons of Pigs and Apes”. Muslim Antisemitism and the Conspiracy of Silence. Washington D.C.: Potomac Books 2012

Deborah E. Lipstadt: Antisemitism. Here and Now. New York: Schocken 2019

Dave Rich: The Left’s Jewish Problem. Jeremy Corbyn, Israel and Antisemitism. London: Biteback Publishing 2016