Ett språk för freden?

Initiativ för en fredskultur

År 2001 sjösatte Förenta Nationernas organisation för utbildning, vetenskap och kultur (UNESCO) ”Årtiondet för en freds- och ickevåldskultur för världens barn”. UNESCO:s agenda om en fredskultur är bred och den inkluderar såväl politiska och sociala som ekonomiska och miljömässiga perspektiv på fredsbyggande. I grunden för denna breda agenda ligger en tilltro till människans förmåga till kreativitet och nytänkande. Inför uppstarten av årtiondet skriver fredsforskaren Michael True och psykologiforskaren David Adams att fredsskapande kräver minst lika mycket mod, tålamod, fantasi och strategisk planering som krigföring, men med oändligt mycket mer positiva resultat. Fredskultur, menar de, är en fråga om hur människan väljer att använda sina förmågor och resurser. Samtidigt handlar fredskulturen om att odla förmågan att lösa problem utan våld och skapa nytänkande kring gamla problem för att finna nya sätt att lösa dem. Kan teologiska resonemang bidra till ett sådant slags nytänkande? Den följande texten presenterar ett par perspektiv på den frågan, med utgångspunkt från en av de resolutioner som Förenta Nationernas säkerhetsråd antog strax innan årtiondet för en freds- och ickevåldskultur sjösattes: Resolution 1325. 

En resolution om kvinnor, fred och säkerhet

I hjärtat av arbetet för en fredskultur finns en beslutsam strävan efter jämlikhet och respekt för de mänskliga rättigheterna. När säkerhetsrådet antog Resolution 1325 år 2000 satte de strålkastarljuset på just dessa strävanden, med särskild hänsyn till flickors och kvinnors situation i väpnade konflikter. I resolutionen, som bär namnet ”Kvinnor, fred och säkerhet”, uttrycker säkerhetsrådet sin oro över att civilbefolkningen, särskilt kvinnor och barn, utgör det stora flertalet av dem som är mest utsatta vid väpnade konflikter. Därför uppmanar säkerhetsrådet alla parter i väpnad konflikt att fullt ut respektera den internationella rätt som syftar till att säkra flickors och kvinnors rättigheter och skydd. Utöver det har resolutionen ytterligare ett syfte: den formulerar tydliga målsättningar för hur kvinnor ska kunna medverka fullt ut i alla fredsbevarande och fredsuppbyggande insatser. Resolution 1325 klargör att bristen på jämlikhet och respekt för flickors och kvinnors mänskliga rättigheter sätter upp hinder i byggandet av fred. Den visar att detta är gamla problem som kräver nytänkande, nya lösningar och nya sätt att agera.

Diskursförändring och attitydförändring

I höst har arton år passerat sedan Resolution 1325 sattes på pränt. Har dess formuleringar gett upphov till förändring? Analyser av resolutionens effekter ger negativa svar på den frågan. Istället för en ökad jämlikhet och respekt för flickors och kvinnors liv och integritet pekar analyserna på ett fortsatt våld och en bestående begränsning av kvinnors deltagande i fredsprocesser. Filosofen Martha Nussbaums efterforskningar visar att detta inte är en tillfällighet, utan snarare ett uttryck för en långvarig trend. Genom sina studier av tidigare FN-dokument som syftar till att utveckla skyddet av kvinnors mänskliga rättigheter, har hon sett att dokumentens formuleringar sällan har haft den praktiska genomslagskraft som förväntats. Samtidigt har hon upptäckt att de kan ha en annan slags effekt: de kan bidra till diskurs- och attitydförändringar. Om diskriminerande handlingsmönster ansetts naturliga och oföränderliga, har dokumentens formuleringar medverkat till att dessa handlingsmönster fortsättningsvis ses som oacceptabla. Offentliga erkännanden av kvinnors rättigheter och jämställdhet, som formuleras i konsensus och sätts på pränt, kan med andra ord bidra till att sociala normer utvecklas i en ny riktning. Det kan leda till förändringar i praktiken, på lång sikt.

Detta kan relateras till arbetet för en fredskultur, som till sin natur är både tidskrävande och långsiktigt. Det bygger inte på snabba punktinsatser utan handlar snarare om en social förändringsprocess, som drivs fram genom mänsklig kreativitet och förmåga till nytänkande. Såväl inom teologin som inom fredsforskningen diskuteras denna förmåga i relation till begreppet ”moral imagination”.

Moral imagination – nytänkande för att bryta våldskulturer

Teologen Marilyn Legge beskriver moral imagination som en passion för det möjliga och tänkbara: en passion som ingjuter mod till ett socialt förändringsarbete. I ljuset av kvinnors marginaliserade situation i många samhällen pekar Legge på hur moral imagination kan fungera som en drivkraft för att nå bortom sådana förhållningssätt som styrs av sociala stereotyper och institutionella strukturer. Här skapar moral imagination ett avstamp för vägran att ständigt placeras på marginalen. Samtidigt omfattar det tanken om marginalen som en plats där nya möjligheter kan uppstå.    

På motsvarande sätt talar fredsforskaren John Paul Lederach om samhällets utsatta marginaler som platser där innovativt tänkande kan uppstå. För honom representerar moral imagination detta innovativa tänkande. Det innebär att arbeta för att förändra dessa utsatta sammanhang inifrån, med tankens och kreativitetens kraft. Det står för förmågan att föreställa sig och mejsla fram konstruktiva alternativ till de strukturer som vidmakthåller våldskulturer: att sträcka tanken bortom dessa strukturer i syfte att bryta dem. Lederach är övertygad om det teologiska språkets potential i detta arbete. Enligt honom kan reflektionen kring begrepp i heliga skrifter, såsom barmhärtighet, fred, rättvisa och sanning, vara ett viktigt redskap i konfliktlösningsprocesser. Reflektionen kan öppna upp nya vägar för tänkandet kring den egna delaktigheten i konflikten, men även kring det egna bidraget till dess lösning.   

Teologiska resurser för fred?

Samtidigt som teologiskt språk kan ge verktyg för ett fredsorienterat arbete, kan det också användas för att legitimera våld. Teologen Kathleen McPhillips uppmärksammar den dubbelheten och utforskar hur teologin kan bjuda motstånd mot ett språk och bildspråk som gör våldet tänkbart och legitimt. Enligt henne hyser feministteologin stora resurser för ett sådant motstånd. Hon pekar på hur feministteologin utvecklar ett bildspråk som tar utgångspunkt från födelsen, barnaskapet och föräldraskapet och poängterar att utvecklingen av ett sådant språk kan bidra till nedmonteringen av föreställningar som bygger på dominansens, dödens och våldets metaforik. Vidare utvecklar feministteologin tanken om blomstrandet, som inbegriper en omorientering bort från tänkesätt som präglas av våld och fram emot förhållningssätt som bygger på vördnaden för livet. McPhillips skriver, att i en värld som skakas av krig och terror och som ger kvinnor och män olika livsvillkor, är det en viktig teologisk uppgift att utveckla ett språk och bildspråk som bejakar livet, främjar hoppet och bereder vägen för inkluderande förhållningssätt.      

För de kvinnor och flickor vars rättigheter kränks och delaktighet motarbetas står liv, hopp och inkludering fortfarande på spel. Än så länge är målsättningarna för Resolution 1325 långt ifrån uppfyllda, vilket leder till en vardag långt bort från fredskulturens verklighet. I denna situation kan det framstå som tveksamt om en fokusering på mänskliga förmågor till nytänkande och kreativitet är ett effektivt tillvägagångssätt. Här pekar arbetet med det teologiska språket inte på några snabba lösningar, men vittnar istället om en annan slags verkan. Detta arbete är de små stegens väg, som innebär att skapa forum för att förmå tänkandet att sträcka sig bortom föreställningar som hamnat i våldets grepp. Det innebär att utveckla ett språk som trotsar legitimeringen av våld genom att lyfta fram de religiösa traditionernas resurser för liv, hopp och inkludering. Det är ett arbete som kan skapa kanaler för det kreativa tänkande som ligger till grund för byggandet av en fredskultur. I det bygget är de teologiska rösterna del av ett samtal som förenar många olika aktörer. En utmaning i den samtida teologin är att tillsammans med andra discipliner och samhällsaktörer fördjupa och utvidga detta samtal.

 

Författaren Sara Gehlin är post doc-forskare vid Teologiska fakulteten, Helsingfors universitet.

Denna text bygger på hennes artikel ”Ett språk för freden. Feministteologiska perspektiv på ’moral imagination’ och vägen ut ur en våldskultur” i Teologinen Aikakauskirja/Teologisk tidskrift 4/2018.

För vidare läsning:

Förenta Nationernas generalförsamling, “Resolution A-53-243 Declaration and Programme of Action on a Culture of Peace” (1999-09-13).

Förenta Nationernas säkerhetsråd, “Resolution 1325 (on women and peace and security)” (2000-10-31).

Lederach, John Paul: The Moral Imagination. The Art and Soul of Building Peace, Oxford University Press, 2005.

McPhillips, Kathleen: “Global Violence. Some Thoughts on Hope and Change” Feminist Theology. The Journal of the Britain & Ireland School of Feminist Theology Vol. 14 No. 1 2005, (s. 25-34).

Monro, Anita & Burns, Stephen (red.): Public Theology and the Challenge of Feminism, London: Routledge, 2015.

Nussbaum, Martha C.: “Women’s Progress and Women’s Human Rights” Human Rights Quarterly Vol. 38 No. 3 2016, (s. 589-622).

True, Michael & Adams, David: “UNESCO’s Culture of Peace Programme: An Introduction” International Peace Research Newsletter Vol. 35 No. 1 1997, (s. 15-18).