Ateismens fall – ett nytt tema i teologin?

Under en lång tid var religionens framtid ifrågasatt bland såväl filosofer som sociologer. Redan på 1800-talet, för att nämna några portalfigurer, formulerade Karl Marx en religionslös utopi och positivisten Auguste Comte tänkte sig att människans religiösa stadium hörde till det förflutna. Berlinmurens fall 1989 och framväxten av ett mångkulturellt samhälle i Västeuropa har bidragit till att detta framtidsscenario tappat sin trovärdighet. Inget talar därför längre för att religionen kommer att försvinna på det sätt som Comte och Marx såg framför sig. Frågan idag handlar mer om hur religionen kommer att gestalta sig i framtiden och vilken roll den kommer att ha i samhället.

Ateismens reträtt

Under en lång tid var religionens framtid ifrågasatt bland såväl filosofer som sociologer. Redan på 1800-talet, för att nämna några portalfigurer, formulerade Karl Marx en religionslös utopi och positivisten Auguste Comte tänkte sig att människans religiösa stadium hörde till det förflutna. Berlinmurens fall 1989 och framväxten av ett mångkulturellt samhälle i Västeuropa har bidragit till att detta framtidsscenario tappat sin trovärdighet. På det tankemässiga planet har olika strömningar – bland annat den postmoderna filosofin – som vänder sig mot upplysningsarvet och dess överdrivna tilltro till förnuftet vuxit sig starka. Därmed undermineras också mycket av den moderna ateismens intellektuella förutsättningar. Att avfärda religionen på ett absolut plan utan någon hänsyn till historiska skillnader mellan olika utformningar framstår inte längre på samma vis som ett meningsfullt projekt.  Inom den nya generation som växer upp i en sekulariserad miljö är sökandet efter någon form av andlig livsförståelse ofta mer angeläget än att fortsätta kämpa för att avskaffa Gud, vilket är ännu ett tecken på ateismens förändrade situation. Inget talar därför längre för att religionen kommer att försvinna på det sätt som Comte och Marx såg framför sig. Frågan idag handlar mer om hur religionen kommer att gestalta sig i framtiden och vilken roll den kommer att ha i samhället.

Den nya ateismkritikens födelse

Ateismens reträtt innebär att det skapats rum för ett ifrågasättande av ateismens grundvalar som inte tidigare funnits i kulturen. Ett nytt akademiskt område har börjat växa fram. I den ateismkritiska boken The Twilight of Atheism – The Rise and Fall of Disbelief in the Modern World (2004), skriven av den välkände teologiprofessorn Alister McGrath, är huvudtesen att ateismen som intellektuell rörelse blivit förbrukad på ett historiskt plan. Enligt McGrath var ateismen modernitetens religion. När vi nu trätt in i en senmodern tid så har ateismen mist sin stödjande kulturella inramning. Vi kan inte längre, menar McGrath, ”tro” på ateismen som en befriande kraft i samhället på samma sätt som man gjorde under andra halvan av 1800-talet. Mot detta riktar han också en kritik av moralisk art. Ateismen har enligt honom prövats med förskräckande resultat i politiska sammanhang. Han lyfter särskilt fram nazismens och kommunismens brott mot mänskligheten.

Ifrågasättandet av ateismens kulturella ställning har också lett till ett förnyat intresse för den historiska frågan om ateismens uppkomst. Det senare intresset kommer tydligt till uttryck i boken A Short History of Atheism (2010) skriven av teologen Gavin Hyman. Till skillnad mot tidigare historiska studier av ateismen betonar Hyman starkare dess karaktär av ett tidsbetingat fenomen knutet till den moderna epoken, en slutsats som påminner om McGraths position men Hyman driver den längre. Den moderna formen av ateism är enligt honom dödsdömd.

Ateismens reducerade gudsbild – ett nytt fokus för ateismkritiken

I förhållande till McGrath tar Hyman ateismkritiken till en ny nivå. Hyman nöjer sig inte med att på ett allmänt plan resonera om relationen mellan modernitet och ateism, utan undersöker också kritiskt den moderna ateismens begreppsapparat, särskilt gudsbegreppet.  Kännetecknande för detta begrepp enligt honom är att Gud mer eller mindre uppfattas som ett ting, ett objekt vid sidan om andra objekt. Det annorlunda och unika i Guds vara, som fortfarande upprätthölls i det medeltida teologiska tänkandet, är utsuddat. Att ställa frågan om Guds existens blir inte principiellt annorlunda än frågan om flygande tefat finns. Den process där Gud omvandlas till en antropomorf storhet spårar Hyman, som här i stor utsträckning förlitar sig på redan befintlig forskning, tillbaka till Duns Scotus (1265/66-1308) filosofiska modifiering av det aristoteliska arvet, en modifiering där gränsen mellan Guds absoluta vara och den skapade verkligheten raseras.   Den moderna ateismens gudsbegrepp är alltså, hävdar Hyman, en följd av en utveckling i den senmedeltida teologin. Hyman gör ingen större hemlighet av att han betraktar denna utveckling som olycklig och i själva verket startpunkten för ett metafysiskt förfall. Som motvikt lyfter han fram den starka trend inom nutida teologi där man vill försöka återerövra den förmoderna synen på Guds storhet och hitta tillbaka till en icke objektifierad Gud.  Att ateismen blivit föråldrad handlar alltså inte enbart om att en viss lära förlorat sin självklara ställning, blivit mindre populär, utan omfattar ett djupare skeende. Själva dess begreppsapparat, dess språk, har börjat framstå som ogiltigt.

Den nya ateismkritikens begränsningar

McGraths och Hymans tolkningar av samtiden är långtifrån invändningsfria. När det gäller McGrath är det tydligt att han fortfarande, trots de frekventa hänvisningarna till postmodernt tänkande, står kvar i en rationalistisk tradition där ateism och kristen tro betraktas som varandras motsatser. Det är ett synsätt som inte beaktar de nära band som finns mellan ateismens begreppsapparat och den metafysiska fåra som alltsedan antiken funnits i den kristna teologin. En annan svaghet är att nittonhundratalets språkfilosofiska diskussion helt lyser med sin frånvaro. Vad som också är otillfredsställande med McGraths ansats är att hans ateismkritik är insatt i en apologetisk ram, vilket skapar en skevhet i framställningen. Många av de kritiska frågor han riktar mot ateismen skulle med samma kraft kunna ställas när det gäller den befintliga kristna traditionen.

Hyman har i större utsträckning lösgjort sig från ett apologetiskt framställningssätt, vilket gör hans ateismkritik mer solid och lättare att bygga vidare på, gör den mer akademisk.  Vad som emellertid skapar ett problem i hans framställning är förhållandet till metafysiken. Viktiga delar av den moderna diskussionen om det metafysiska tänkandets begränsningar är utelämnade, vilket gör att hans tolkning tappar i filosofiskt intresse. Den fulla vidden av ateismens fall, den djupgående kulturella omställning som detta skeende skulle innebära, hamnar därför utanför deras synfält.

En metafysikkritisk syn på ateismen

Om man däremot driver Hymans kritik av ateismens gudsbegrepp ett steg vidare genom att tydligare framhålla det metafysiska tänkandets begränsningar får vi ännu en möjlig tolkning av ateismens fall. Vad som då framstår som själva huvudproblemet är inte längre utvecklingen efter medeltiden, utan snarare de metafysiska tendenser som fanns redan i fornkyrkan då man under inflytandet av den grekiska filosofin övertog den intellektuella ambitionen att tala om Gud-i-sig, det vill säga börjar resonera om Gud på ett teoretiskt plan lösgjort från människans faktiska gudsrelation. Här skapas alltså ett specifikt metafysiskt gudsbegrepp, som sedan i något ändrad form bildar utgångspunkten även för den moderna ateismen. Ateismens fall, förebådat av den reträtt som redan går att iaktta i kulturen, skulle enligt denna tolkning innebära att det metafysiska tänkandets Gud spelat ut sin roll, något som också har djupa återverkningar på den kristna traditionen. Specifikt för denna gudsbild är att Gud placeras i ett rum eller i en ”övervåning” skild från vår verklighet. Gud förvandlas till ett esoteriskt, gåtfullt objekt med bristande koppling till det mänskliga livet. Att denna esoteriska gudsuppfattning är på väg att dö bort innebär en ny möjlighet att återvinna det relationella, och mer ursprungligt kristna gudsbegrepp, där de troende kan lära känna Gud inifrån sina liv och inifrån sin plats i historien, som deltagare i ett stort gudsdrama, som de varken kan överblicka eller ha kontroll över.

 

Författaren Peder Thalén är professor i tros- och livsåsådningsvetenskap vid Högskolan i Gävle, Sverige
e-post: Peder.Thalen@hig.se

Litteratur

Hyman, Gavin: Short History of Atheism, I.B. Tauris, 2010.

McGrath, Alister: The Twilight of Atheism: The Rise and Fall of Disbelief in the Modern World. New York, Doubleday, 2004.