Fanatism, våld och terror – är religionen en del av problemet eller en del av lösningen?

Frågan om huruvida religionen är en orsak till våld och krig har varit aktuell en längre tid, inte minst p.g.a. långvariga konflikter som de i Mellanöstern. Diskussionen är ofta alltför oprecis. ”Religion” är inget enhetligt begrepp. Den avgörande frågan är i stället vilket slags religion som bidrar till extremism och våld och vilket slags religion som befrämjar fred och försoning.

I juni 2007 kunde vi läsa i dagstidningarna att ett stort antal religiösa böcker hade förbjudits i amerikanska fängelser. Orsaken var att dessa kunde stimulera internerna till våld. Listan över förbjudna religiösa böcker innehöll främst muslimsk litteratur, men med fanns också böcker som representerade andra religioner. Ännu ett tecken på att religion är en viktig bidragande orsak till att folk blir extrema och våldsamma och därmed en fara för samhället?

Religionens försvarare brukar lyfta fram Franciskus och Moder Teresa för att visa att religion inspirerar till självutgivande arbete för rättvisa och barmhärtighet. Religionskritiker nämner återigen religionskrig, inkvisition och svärdsmission för att visa att religionen leder till mer ont än gott. Båda har naturligtvis rätt: religion kan vara en källa till de mest osjälviska och kärleksfulla handlingar, men också till extrem fanatism och ohämmat våld.

Charles Kimball, professor i religionsvetenskap vid Wake Forest University i North Carolina, har i sin bok När religionen blir ond ställt frågan, huruvida det är religionen som är problemet när det gäller våld och terror i världen. De som svarar ja har enligt Kimball åtminstone delvis rätt eftersom religionernas syndalista är skrämmande lång. Men också de som svarar nej har åtminstone delvis rätt. Det finns ingenting i religionens innersta väsen, mänskans oförtröttliga sökande efter mening och hopp, som skulle innebära att den med nödvändighet tar sig våldsamma uttryck och religionerna har i regel alla ett kärleksbudskap i trons centrum.

Varning: radikalisering pågår

Det som gjort Kimballs bok berömd är att han ställer upp fem kriterier för när en religion är på väg att spåra ur. Dessa fem varningssignaler är följande:

* Den gör anspråk på absolut sanning.

* Den kräver blind lydnad.

* Den etablerar en ”fulländad” tid, som kan ligga i det förflutna (t.ex. det ursprungliga muslimska styret under Muhammed) eller i framtiden
(t.ex. tusenårsriket). De troendes uppgift blir då att återskapa eller påskynda denna tid.

* Den lär att ändamålet helgar medlen.

* Den förklarar heligt krig.

Kimballs analysinstrument är inte utan förtjänster, men inte heller utan problem. Det är lätt att utpeka tron på absoluta sanningar som roten till fanatism och i slutändan våld, men de flesta sanna helgon, som de redan nämnda Franciskus och Moder Teresa, hade en orubblig tro på absoluta sanningar. Kimballs hållning innebär att man förklarar relativismen som den enda möjligheten, eller rentav som en absolut sanning.

Det är självklart att en orubblig tro på att själv ha rätt gör det lättare att förfalla till maktmissbruk och våld. Men för att undgå det behöver vi inte förfalla till relativism. Däremot nog hålla fast vid ödmjukheten och aldrig glömma att kärleken är den väg ”som är överlägsen alla andra” (1 Kor. 12:31).

Mr. Dawkins, I presume

De senaste åren har vi kunnat bevittna en kraftfull ateistisk mobilisering i västvärlden. Religionskritiska banerförare som Christer Sturmark i Sverige och Michel Onfray i Frankrike har gått till storms mot religionen. Neoateismens främsta talesman kommer dock från Storbritannien: Det finns ingen gud och Richard Dawkins är hans profet.

I sin bok The God Delusion hävdar evolutionsbiologen Dawkins att intelligenta mänskor som envisas med att tro på Gud måste ha något fel i sin hjärna eller eventuellt vara smittade av något virus. En del av boken ägnas också åt att förklara att religionen är ond och en källa till våld och grymhet.

Att religion kan missbrukas till att föda och legitimera våld är självklart. Men sD kan andra tänkesätt och ideologier, inklusive ateismen. Dawkins visar prov på exempellös okunskap då han i sin bok säger att han inte tror att det finns en enda ateist i världen som skulle vilja förstöra Mecka eller berömda katedraler som de i Chartres och York. Men i den verkliga världen har ateistiska regimer med Sovjetunionen i spetsen förstört tusentals kyrkor, många med stort kulturhistoriskt värde.

Också många ateister har insett att Dawkins inte har grund för sina svepande och generaliserande anklagelser. Amerikanen Michael Shermer, grundare av The Sceptics Society, har framhållit att varje religiöst motiverat våldsdåd balanseras upp av tiotusentals små kärleksfulla handlingar som religiösa mänskor gör dagligen och som i regel aldrig når offentligheten.

En händelse som ägde rum nyligen visar vilken kraft religionen är, på gott och ont. I april 2007 mördades tre kristna i Malatya i östra Turkiet av fem turkiska ungdomar. Mordet var brutalt och uppenbart motiverat av religiöst nit. Av de mördade var två turkar och en, Tilmann Geske, tysk. Vid sin makes begravning sade Geskes änka inför TV-kamerorna: ”Jag känner inget hat och jag är inte ute efter hämnd, utan jag vill säga som Jesus: Förlåt dem, de vet inte vad de gör.”

Religion och politik går in i varandra

Medan det knappast finns någon som på allvar hävdar att första eller andra världskriget hade religiösa orsaker, spelar religionen utan tvekan en viktig roll i många av vår tids krig och konflikter. Det brukar sedan ibland förklaras med att modernitet och sekularism har gjort religiösa människor så svårt trängda att vissa av dem som en motreaktion anammar en fundamentalistisk och ibland aggressivt militant trostolkning.

Men skenet kan också bedra. Religionen är inte alltid den avgörande faktor som man kunde tro. Konflikten i Nord-Irland beskrivs ofta som en kamp mellan katoliker och protestanter. I själva verket är det fråga om en politisk konflikt mellan två parter. De i huvudsak katolska republikanerna vill ha ett enat Irland. De i huvudsak protestantiska lojalisterna eller unionisterna  vill däremot att området skall fortsätta att höra till Storbritannien. Så är t.ex. medlemmarna i IRA visserligen katoliker, men den ideologi som driver dem är inte katolicism utan irländsk nationalism.

En uppmärksammad stridshärd där religionen är en, men bara en, bidragande orsak är den mellan Israel och palestinierna. Den började som en klassisk politisk konflikt mellan två folk som gjorde anspråk på samma geografiska område. Judarna i området var till en början övervägande sekulära sionister och den palestinska kamporganisationen Fatah hade en sekulär nationalistisk ideologi. Men ju längre konflikten har pågått dess mer har det religiösa elementet förstärkts. Religiösa extremister bland de judiska bosättarna på Västbanken har försvårat konflikten samtidigt som det sekulära Fatah har förlorat i inflytande till det islamistiska Hamas. Här är det alltså fråga om en konflikt som religionen på inget sätt skapat, men där religionen kommit att spela en allt större roll. Och det kan ingen förneka att religionen här huvudsakligen spelar en negativ roll genom att förstärka oförsonligheten. En politisk konflikt löses i regel genom kompromiss, men om man tror sig föra en kamp för Gud är man sällan villig till kompromiss. Med Guds vilja kan man ju inte kompromissa, det vore ett totalt svek. Det här är förklaringen både till bosättarnas hårdnackade motstånd mot varje tanke på utrymning av bosättningarna och till Hamas envisa ovilja att erkänna statens Israels rätt att existera. Kompromisser här skulle inte bara vara en politisk helomvändning, utan en ogudaktig handling.

Men inte ens i Mellanöstern är allt svart och vitt. Vi hör visserligen mer om religiösa fanatiker och extremister i nyhetsförmedlingen. Men religionen spelar också en viktig motiverande roll för många fredsaktivister och för arbetet för försoning mellan folken. Bara ett exempel: i januari 2002 utfärdade judiska, muslimska och kristna religiösa ledare den s.k. Alexandriadeklarationen, som krävde ett slut på våldet och efterlyste försoning och rättvis fred.

Skillnad mellan religion och religion

Det är av olika orsaker problematiskt att hävda att religion föder våld. Dels håller det, som vi sett, inte streck med verkligheten. Religion föder tvärtom ofta osjälviska och kärleksfulla gärningar. Dels är påståendet alldeles för svepande. Det bygger på att det finns en klar och entydigt definierad storhet ”religion”. Men det finns det inte.

Det finns ett enormt antal definitioner av religion, men ingen enda av dem har blivit allmänt accepterad som den ultimata. Slentriandefinitionen av religion som ”tro på Gud” eller ”tro på någon högre makt” ger inte utrymme för nonteistisk religion, t.ex. buddismen. Europeiska och amerikanska religionskritiker brukar i regel ha de monoteistiska religionerna som objekt för sin kritik. Dessa har onekligen likheter som skiljer dem från andra trossystem, men judendom, kristendom och islam skiljer sig också en hel del från varandra. Dessutom finns det stora skillnader inom varje religion: det är bara att läsa Kyrkpressens insändare för att inse att t.o.m. finländsk lutherdom uppvisar en stor mångfald vad gäller åsikter och attityder.

I stället för att fråga sig huruvida religion förorsakar våld och krig borde man alltså fråga vilket slags religion som föder våld och vilket slags religion som befrämjar försoning. Det är just det Kimball försöker göra: det sista kapitlet i hans bok försöker teckna konturerna till vad han kallar ”en tolerant religion fast förankrad i den egna traditionen”. Kapitlet saknar inte förtjänster, men ger smak av ett typiskt liberalt protestantiskt projekt. Men det är en annan historia.

Författaren Svante Lundgren är docent i judaistik vid Åbo Akademi.

Rekommenderad läsning:

Kimball, Charles: När religionen blir ond. Natur och Kultur. Stockholm 2004