Sexuella minoriteter i kyrkan ur ett maktrelaterat perspektiv

Denna artikel tar upp hur sexuella minoriteter har blivit bemötta i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Det nutida kyrkliga sexualetiska fältet är splittrar och diskussionerna har gått höga. Den offentliga kyrkans representanter har visat förståelse och acceptans gentemot homosexualitet. Man kunde säga att därigenom har homosexualitet tilldelats nya, från tidigare gränsdragningar avvikande betydelser. Man kan tala om en meningskamp i vilken ny öppenhet, vissa gränsdragningar och kampen om tolkningsföreträdet (vilket kan exemplifieras med indelningen kyrkans officiella vs. kyrkans lokala makt) existerar sida vid sida.

Turbulens och makt

Religionerna har på många olika sätt försökt ge riktlinjer för utövandet av människans sexualitet. I västvärlden har denna kontroll utövats av den kristna kyrkan. De religiösa samfundens sexualetiska normer har ofta förändrats långsamt.

Man kan se att det kyrkliga sexualetiska fältet i dagens Finland är pluralistiskt och delvis även splittrat. Bl.a. åsikterna om homosexualitet varierar kraftigt. Denna utveckling har inte varit entydig, enkel eller smärtfri, utan den har innehållit djupa meningsskiljaktigheter och stora känslor. Detta har synts bl.a. i kalabaliken kring den s.k. Homoilta, kampanjen Älä alistu och kring Finska Missionssällskapets beslut att sända ett samkönat par till missionsarbete. Nyheterna som på den kyrkliga nyhetssajten Kotimaa24 handlar om (homo)sexualitet får stora mängder kommentarer. P.g.a. diskussionen är det enkelt att se hur dessa till mänsklig sexualitet relaterade saker är inte entydiga eller enkla att komma till mötes.

Kyrkans sexualetiska åsikter har utvecklats och tagit fart till följd av den övriga samhällsutvecklingen, som präglas av mer mångsidiga, individuella, splittrade och liberala åsikter och praxis gällande mänsklig sexualitet. I kyrkan finns flera olika åsikter om sexualetiken och enligt Hanna Salomäki kan kyrkans sexualetiska linje vara svår att definiera. En ingrediens som kan skönjas är att den officiella kyrkan under den senaste tiden även har tagit klara steg som kunde ses som integrerande och godkännande när det gäller homosexualitet. Ett exempel är hur ärkebiskopen Kari Mäkinen uttalade sig accepterande om homosexualitet i samband med den s.k. Älä alistu -kampanjen. Helsingforsbiskopen Irja Askola har uttalat sig positivt om den könsneutrala äktenskapslagen. Ett ytterligare exempel var Mäkinens offentliga tal om att kyrkan bör be de homosexuella om ursäkt. Ställningstagande godkändes av de övriga biskoparna men i samband med detta betonades likaså att ställningstagandet inte var ett ställningstagande i den pågående äktenskapsdebatten.

För att lyfta fram maktaspekten kunde den föreställning om genus och sexualitetens historicitet som råder i den nutida genusforskningen tas fram. Enligt detta tänkande är genus och sexualitet någonting som förändras i tiden i och med att uppfattningar om dem med tiden förändras. Dessa kan ses som växlande betydelseprocesser: uppfattningar och värderingar angående hetero-, bi- och homosexualitet kan variera mycket i olika tider och kontexter. Ett exempel är de nya sexuella rättigheter som efter en lång process har fått erkännande i västvärlden. Genus och sexualitet kan bli reflekterade över som mänskliga egenskaper, men även ur ett maktperspektiv. Sexualitet kan betraktas som någonting som begränsas eller möjliggörs av olika former av makt (institutionell makt, diskursiv makt). Ett exempel på detta kunde vara diskussionen kring homosexualitet: hurudana betydelser har begreppet homo fått under olika tider och diskussioner, hur har den använts, och varför? Olika och växlande former av politik utformar genus och sexualitet. Dessa begrepp är föremål för växlande meningskamp.

Den utveckling som började i vårt land på 1960-talet har idag burit synliga frukter. En meningskamp om de sexuella minoriteternas status har ägt rum. Pluralism och integration har ersatt gamla, mer heteronormativa attityder och bruk även om bl.a. det könsneutrala äktenskapet hittills inte blivit en verklighet i vårt land. Denna utveckling har också beaktats och bearbetats av kyrkan. Kyrkan har utrett läget och vidtagit vissa åtgärder, men bl.a. den vidare kyrkliga diskussionen kring kyrkans äktenskapsbegrepp väntar ännu sin tur.

De uttalanden som kyrkans officiella makt särskilt under de senaste åren har gett kan anses peka på en riktning där även kyrkans makt angående sexuella minoriteter har präglats av en växlande betydelseprocess: i meningskampen har homosexualitet tilldelats annorlunda, mer mångfacetterade betydelser än tidigare i kyrkans historia. Denna nya form av makt har ändå inte varit helt gränslös eller helt integrerande: bl.a. den uppenbara försiktigheten inför att reformera kyrkans äktenskapsbegrepp (dvs. möjliggöra de samkönade parens kyrkliga äktenskap) visar hur olika former av kyrkans officiella makt innehåller även mer eller mindre klart uttalade gränsdragningar och reserveringar. En praktisk angelägenhet är frågan om bönestunder för samkönade par. Var går gränserna i förhållande till de direktiv som har getts?

Frågeställningar kring sexuella minoriteter utgör en för allmänheten synlig tvistefråga, ett slags vattendelare inom kyrkan. Frågeställningarna om homosexualitet och kvinnopräster är sådana saker som har orsakat kamp om traditionens tolkningsföreträde. Detta kunde exemplifieras med konstaterandet att inom kyrkan finns många olika aktörer och opinioner. Vid sidan av den officiella kyrkan och dess makt finns aktörer (bl.a. väckelserörelser) som kunde kallas för lokal kyrklig makt. Dessa aktörers linjedragningar om bl.a. (homo)sexualitet kan avvika från den officiella kyrkans. I min blivande doktorsavhandling studeras läget gällande gammallaestadianism och de väckta. Som exempel på dessa är bl.a. de redan nämnda mediala händelser och kampanjerna. Kyrkans officiella makt kan också betraktas i förhållande till kyrkans lokala makt och den synlighet som denna makt åtnjuter i media. Kyrkans officiella makt måste söka sin balansgång mitt i denna verklighet.

 

Skribenten Eetu Kejonen är doktorand i teologisk etik med religionsfilosofi vid Teologiska fakulteten vid Åbo Akademi. Skribentens blivande doktorsavhandling har två finländska väckelserörelsers förhållande till homosexualitet som tema.

E-post: eetu.kejonen@abo.fi

Källor & vidare läsning:

Artiklar i Kotimaa24

Homoseksuaalisuus Raamatussa ja kirkon opetuksessa. Toim. Antti Saarelma. Kirkon tutkimuskeskuksen julkaisuja 101. Tampere: Kirkon tutkimuskeskus 2007.

Kejonen, Eetu: Kirkon moninaisuudesta sekä sananen myös kirkollisesta ohipuhumisesta. Ingår i: Etsijä, 4/2013. Helsinki: Suomen Kristillinen Ylioppilasliitto, 2013.

Mustola, Kati: Suomalaisten lesbo- ja homoliikkeiden historiaa. Ingår i: Sateenkaari-Suomi. Seksuaali- ja sukupuolivähemmistöjen historiaa. Toim. Kati Mustola & Johanna Pakkanen. Helsinki, Like, 2007.

Rossi, Leena-Maija: Sukupuoli ja seksuaalisuus. Eroista eroihin. Ingår i: Käsikirja sukupuoleen. Toim. Tuija Saresma, Leena-Maija Rossi & Tuula Juvonen. Tampere: Vastapaino, 2010.

Salomäki, Hanna: Rakkaus, media ja nuoret modernissa seksuaalietiikassa. Ingår i: Taivaallista seksiä. Kristinusko ja seksuaalisuus. Toim. Minna Ahola et al. Helsinki: Tammi, 2006.

Salomäki, Hanna: Herätysliikkeiden ja vapaiden suuntien seksuaalieettiset kannanotot. Ingår i: Seksuaalisuus eri kulttuureissa. Toim. Pirkko Brusila. Helsinki: Duodecim, 2008.

Salomäki, Hanna: Herätysliikkeisiin sitoutuminen ja osallistuminen. Kirkon tutkimuskeskuksen julkaisuja 113. Diss. Tampere: Kirkon tutkimuskeskus, 2010.

Urponen, Maija: Kansalaisuus, kansallisuus ja sukupuoli. Ingår i: Käsikirja sukupuoleen. Toim. Tuija Saresma, Leena-Maija Rossi & Tuula Juvonen. Tampere: Vastapaino, 2010.

Utmanad kyrka. Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland åren 2008–2011. 2011. Kyrkans forskningscentrals publikationer 117. Tammerfors: Kyrkans forskningscentral, 2013.