Kyrkans ”egna” angelägenheter ur ett europeiskt människorättsperspektiv

Denna artikel diskuterar frågan om vad som utgör kyrkans egna angelägenheter ur ett vidare och europeiskt människorättsperspektiv.

”Kyrkan har ensamrätt att föreslå kyrkolag i allt som rör endast kyrkans egna angelägenheter, även ändrande och upphävande av kyrkolag. Kyrkans förslag framställs av kyrkomötet.” (KL, kap. 2, 2 §). Denna sektion i den finländska Kyrkolagen aktualiserar centrala frågeställningar gällande kyrklig autonomi, eller kollektiv religionsfrihet alternativt (kollektiv) religiös autonomi som också är termer som används. Vilka angelägenheter ska räknas som enbart samfundets egna och vad det betyder att trots allt reglera dessa angelägenheter i lag, må så vara i en kyrkolag, och därigenom involvera den s.k. världsliga rätten. Vi kan fråga oss om och vad denna rätt alls skall befatta sig med, och om det finns skäl att undanta religiösa samfund från delar av den lagstiftning som i övrigt gäller.

Vem är en fråga relevant för?

Vissa saker som är centrala för en religiös grupp och som gruppen ifråga själv reglerar är inte intressanta för någon annan. Det övriga samhället är kanske av en annan åsikt, men det är inte nåt man finner att samhällelig lagstiftning bör befatta sig med, tvärtom. Det här visar sig genom att det råder bred samstämmighet både på ett rättsligt plan och bland experter vad gäller vissa saker, t.ex. trosbekännelser är nåt som anses beröra enbart religiösa grupper själva. Det finns även saker som inte kan accepteras överhuvudtaget och som stater legitimt kan förhindra.

Men i andra frågor överlappar religiösa och samhälleliga intressen överlappar, s.a.s., och det uppfattas riktigt att reglera dem i lag. I många fall finner religiösa samfund att värdslig lagstiftning här är adekvat, ta t.ex. lagstiftning om brandskydd och byggnadssäkerhet. Frågan om ett undantag från allmänt gällande rätt blir då inte aktuell. I andra fall där intressen överlappar varandra är lagen ifråga kanske snarast av teknisk natur (för staten) och ett undantag, om ett sådant är önskvärt, är inte kopplat till stora eftergifter å statens sida. Men delvis har vi här att göra med lagar som på ett särskilt sätt antas ge uttryck åt samhälleliga värden och rättviseprinciper, som exempelvis icke-diskrimineringslagstiftning. Relevanta frågor blir då: vems perspektiv har förtur när det kommer till att fatta beslut och reglera i vilka frågor och vilka situationer som allmänt gällande rätt ”bör ge efter”.

Vissa hävdar att religiösa samfund alltid bör ha tolkningsföreträde. Samfunden vet bäst själva, när de blir tvungna till för stora uppoffringar om de måste följa gällande rätt. Men alla resonerar inte såhär, inklusive den Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg.

En rättslig infallsvinkel

Det här följer delvis av det som ses som en av rättens, inklusive människorättsjuridikens uppgifter, nämligen att balansera olika rättigheter, krav och intressen mot varandra: i fallet med människorättsjuridiken mellan stat och individ eller stat och en grupp (och indirekt ibland mellan en individ och en grupp). Människorättsinstitutioner granskar om stater handlat korrekt eller begått rättighetskränkningar. Konflikter står i fokus. Det är därför man vänder sig till domstolar, för att en konflikt har uppstått och kräver en lösning som man hoppas nå på rättslig väg.

Det blir möjligt för människorättsinstitutioner att samtidigt garantera religionsfrihet vad gäller dess mest centrala aspekter och balansera tungt vägande krav och intressen mot varandra.

När rätten ger sig i kast med konflikter som rör religion så sker det på vissa premisser. Människorättsinstitutioner styrs här allmänt av idén om att vi kan skilja åt olika sfärer som kan eller bör åtnjuta skydd i olika utsträckning. Den rättsligt garanterade individuella religionsfriheten tänks ha en kärna som åtnjuter ovillkorligt skydd, samtidigt som friheten att manifestera religion legitimt kan begränsas på vissa grunder när så är nödvändigt, bl.a. för att garantera andra människors fri- och rättigheter. I överförd bemärkelse gäller detta även kollektiv religionsfrihet. Idén gör religionsfriheten hanterbar. Det blir möjligt för människorättsinstitutioner att samtidigt garantera religionsfrihet vad gäller dess mest centrala aspekter och balansera tungt vägande krav och intressen mot varandra.

Detta som en inramning till det jag mer specifikt vill säga om hur Strasbourg domstolen ser på religiös autonomi.

Ett europeiskt människorättsperspektiv

Jag lämnar här juridiska spetsfundigheter åt sidan. Något förenklat kan man säga att religiösa samfund (inklusive kyrkor) åtnjuter rättigheter under den Europeiska människorättskonventionen. Strasbourg domstolen ser religiös autonomi som en del av religionsfriheten och sammankopplar detta med föreställningen om religiös mångfald som något berättigat och positivt. Religiös autonomi förutsätter statlig neutralitet i den meningen att staten i viss utsträckning inte bör blanda sig i det som religiösa samfund håller på med, deras frihet att samla likasinnade och reglera sin verksamhet i enlighet med egna normer.

Denna autonomi är ändå graderad. I vissa frågor är autonomin i stort sett total. Religiösa samfund får fritt bestämma om sina läror och i största utsträckning även om hur de vill ge uttryck för dem, t.ex. genom ritualer eller dietföreskrifter. De kan även fritt reglera frågor som rör medlemskap och besluta om vilka slags personer de vill anförtro religiösa uppdrag. Men allt som rör samfundens organisation och förvaltning står inte bortom rättslig prövning och översyn. Det åtnjuter inte rättslig immunitet sett ur ett europeiskt människorättsperspektiv. Översyn är berättigat på vissa grunder och vissa regler och allmänna rättsliga principer är tillämpliga.

Huruvida samfund på alla punkter gått till väga på ett oklanderligt sätt när man fattat beslut och organiserat sin verksamhet, inklusive följt egna fastslagna procedurer och regler, kan ibland bli föremål för utomstående granskning. Samfund får t.ex. kräva saker av sina anställda så länge kraven är sakliga och rör sånt som är av central betydelse för samfunden. Men genom att börja arbeta för en religiös organisation gör man inte avkall på alla sina grundläggande rättigheter. Samfund och organisationer som verkar på religiös grund och fungerar som arbetsgivare kan inte helt låta bli att följa allmän lag. Den nationella rättens grundprinciper och individens värde bör respekteras. Anställda bör bl.a. ha tillgång till prövning av beslut som berör dem.

I första hand hanteras dylika situationer nationellt, och när ett sådant här fall når Strasbourg domstolen, så granskar den bl.a. om arbetstagare – när så i princip borde vara möjligt – har haft möjlighet att få sina fall granskade av domstolar eller andra oberoende lagskipningsorgan och om dessa gjort en korrekt avvägning mellan arbetstagarens och den religiösa arbetsgivarens rättigheter, friheter och intressen. Har man beaktat den anställdas position inom organisationen, arbetets natur, arbetsförhållandets längd, om risken för samfundets verksamhet, integritet och image varit ansenlig, etc. Granskningen kan inbegripa att man beaktar religiös rätt som del av den lagstiftning som reglerar arbetsförhållandet, i den utsträckning som nationell rätt känns vid denna.

Sammanhanget och det nationella arrangemanget är här viktigt. Hur stater reglerar sitt förhållande till religiösa samfund och hur samfunden själva organiserat sig spelar en roll. I Europa erkänner stater i olika grad så kallad religiös reglering och prövning. Alla har inte ett sånt kyrkolagssystem som Finland, och alla samfund inte en sådan offentligrättslig ställning som Finlands evangelisk-lutherska kyrka. Sånt spelar in när nationella domstolar och Strasbourg domstolen avgör om ett ärende angår dem och de kan behandla en religiös instans beslut, ja om de alls behöver beakta vad en religiös instans slagit fast.

Sammanfattning

Strasbourg domstolen tonar delvis ned vad det att nåt ses som religion/religiöst innebär för hur gränserna för religiös autonomi dras. Att ett religiöst samfund självt förstår nåt som en egen angelägenhet ställer inte per definition saken utanför sfären av offentligt reglering och granskning i ljuset av allmänt gällande rätt. Att nåt betecknas som religiöst betyder inte heller automatiskt att saken ifråga ställs över alla andra värden och intressen som står på spel. En sak som blir föremål för rättslig prövning kan samtidigt ses som en icke-religiös fråga i vissa avseenden och inom räckhåll för t.ex. arbetsrätten. De två perspektiven utesluter inte varandra.

Kirjoittaja

Litteratur

Berman, Nathaniel: “Legalizing Jerusalem or, Of Law, Fantasy, and Faith.” 45 Catholic University Law Review 3/1996, 823-835.

Evans, Carolyn & Hood, Anna: ”Religious Autonomy and Labour law: A Comparison of the Jurisprudence of the United States and the European Court of Human Rights.” 1 Oxford Journal of Law and Religion 1/2012, 81-107.

Kiviorg, Merilin: ”Collective Religious Autonomy versus Individual Rights: A Challenge for the ECtHR?” 39 Review of Central and East European Law 3-4/2014, 315-341.

Leigh, Ian: ”Religious Adjudication and the European Convention on Human Rights”, 8 Oxford Journal of Law and Religion 1/ 2019, 1–27.

McGoldrick, Dominic: ”Religion and Legal Spaces –In Gods We Trust; in the Church We Trust but Need to Verify.” 12 Human Rights Law Review 4/2012, 759-786.

Robbers, Gerhard (ed.): Church Autonomy: A Comparative Study. Frankfurt am Main: Peter Lang, 2001.

Slotte, Pamela: “The Ministerial Exception: Theological and Legal Perspectives from Finland and Europe”. In Scharffs, Brett G., Maoz, Asher & Ashley Isaacson Woolley (eds.), Freedom for and from Religion: Emerging Contexts. London: Routledge 2018, 39-55

Slotte, Pamela & Årsheim, Helge, “The Ministerial Exception – Comparative Perspectives.” In Slotte, Pamela & Årsheim, Helge (eds.), Special issue on The Ministerial Exception, 4 Oxford Journal of Law and Religion 2/2015, 171-198.