| Lena Kumlin |

EU-Rättsliga perspektiv på den nationella tillämplingen av kyrkolagen

Europaparlamentet. Foto: Erich Westendarp/Pixabay

Denna artikel diskuterar frågan om kyrkolagstiftning och kyrkor och religiösa samfunds autonomi ur ett EU-rättsligt perspektiv.


Kyrkorna och EU

Den centrala utgångpunkten för EU-arbetet inom den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland är att EU i första hand är ett fredsprojekt baserat på gemensamma, grundläggande värderingar, inte bara en ekonomisk union med avsikt att främja konkurrenskraft, ekonomisk tillväxt och fri rörlighet.

Enligt EU:s grundfördrag är unionens gemensamma, grundläggande värderingar människans värdighet, mänskliga rättigheter, frihet, jämlikhet, demokrati och rättsstatsprincipen i samband med inkludering, tolerans, rättvisa, solidaritet och jämställdhet. Till unionens målsättningar hör enligt grundfördraget att främja dessa värderingar.

Den främsta syftet för kyrkans EU-arbete är att stärka EU:s värdedimension genom att föra fram ett kristet, etiskt perspektiv i frågor som står på både EU:s och kyrkornas agenda.


Artikel 17 i Lissabonfördraget (FEUF)

Kyrkor och andra religiösa samfund spelar en viktig roll när det gäller att utveckla Europa och EU. EU är neutral vis-à-vis kyrkor och religiösa samfund, men ska enligt artikel 17 i Lissabonfördraget (fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, FEUF) upprätthålla en öppen, tydlig och regelbunden dialog med kyrkor och religiösa samfund varvid dessas specifika bidrag ska erkännas. Denna dialog förs kontinuerligt med samtliga EU-institutioner kring en mängd substansfrågor.

Sett utifrån ett nationellt kyrkorättsligt perspektiv är det första momentet i artikel 17 särskilt intressant. Det säger nämligen att EU ska respektera och inte påverka den ställning som kyrkor och religiösa sammanslutningar och samfund har i medlemsstaterna enligt den nationella lagstiftningen. Detta innebär att EU erkänner kyrkors och andra religiösa samfunds autonomi på det nationella planet. Förhållandet mellan kyrka och stat liksom den nationella kyrkolagstiftningen varierar förstås stort i de olika medlemsländerna.


Avvägning mellan nationell kyrkolag och EU-rätt

Hur hanteras då potentiella konflikter mellan nationell lagstiftning, kyrkolagstiftning inbegripen, och EU:s grundläggande värderingar samt EU-rätt? Vad innebär kyrkornas autonomi enligt artikel 17(FEUF)? Principiellt har ju EU-rätten företräde om nationell lagstiftning och EU:s lagstiftning strider mot varandra.

Denna fråga blir aktuell då olika grundläggande rättigheter ställs mot varandra, såsom religionsfrihet och icke-diskriminering eller likabehandling. Hur avvägningen ska ske har behandlats i flera rättsfall på det europeiska planet, som rört såväl religiösa symboler som klädsel samt lojalitet gentemot arbetsgivaren, med speciell fokus på arbetsrättsliga frågor. I fallen Egenberger v. Evangelisches Werk och IR v. JQ har EU-domstolen tagit ställning till frågorna om avvägning mellan motstridiga grundläggande rättigheter och kyrkors och religiösa samfunds autonomi enligt artikel 17 (FEUF).


Fallet Egenberger v. Evangelisches Werk

EU-domstolens avgörande i Egenberger är principiellt viktig vad gäller frågan om avvägning mellan grundläggande rättigheter. EU-domstolens stora kammare fastslog i sin dom 17.4.2018 att en kyrka eller religiöst samfund kan ställa religionstillhörighet som ett yrkeskrav om detta är proportionerligt och berättigat med hänsyn till samfundets eller organisationens etiska grundsyn och på grund av verksamhetens art, i enlighet med EU:s allmänna likabehandlingsdirektiv (2000/78). Denna möjlighet måste dock bedömas i ljuset av rättigheterna i EUs stadga om de grundläggande rättigheterna.

Enligt artikel 4(2) i likabehandlingsdirektivet kan kyrkor och andra religiösa samfund i medlemsländerna kräva religionstillhörighet för vissa yrken ifall detta på grund av verksamhetens art eller det sammanhang i vilket den utövas, utgör ett verkligt, legitimt och motiverat yrkeskrav med hänsyn till organisationens etiska grundsyn.

Vera Egenberger sökte år 2012 en tidsbegränsad anställning hos Evangelisches Werk für Diakonie und Entwicklung (EW). Till arbetsuppgifterna hörde bl.a. att sammanställa en rapport om FN:s konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering. I jobbannonsen angavs protestantisk religionstillhörighet som ett krav. Egenberger fick inte jobbet. Hon stämde EW för diskriminerande anställningsförfarande, och yrkade på ersättning på 9.788,65 euro. EW menade att kravet på religionstillhörighet var motiverat med hänsyn till verksamheten.

Enligt tysk lag är det upp till de religiösa organisationerna själva att bedöma när ett krav på religiös tillhörighet är berättigat. I den allmänna lagen om likabehandling § 9 föreskrivs att dylik särbehandling är tillåten ”när, med beaktande av det religiösa samfundets eller sammanslutningens egen trosuppfattning en viss religion eller övertygelse motsvarar ett motiverat yrkeskrav med beaktande av [det religiösa samfundets eller sammanslutningens] självbestämmanderätt eller med beaktande av beskaffenheten av dess verksamhet.” Man kan även ”kräva att deras medarbetare ska handla i god tro och vara lojala mot sin egen trosuppfattning”.

Arbetsdomstolen i Berlin dömde att Egenberger hade blivit diskriminerad och fastslog ersättningsbeloppet till 1.957,73 euro. Egenberger överklagade beslutet till andra instans, den federala arbetsdomstolen. Domstolen beslöt vilandeförklara målet, och bad EU-domstolen svara på frågan hur artikel 4(2) i likabehandlingsdirektivet bör tolkas. Mer specifikt: Ifall art 4(2) i likabehandlingsdirektivet inte ska tolkas så att kyrkan som arbetsgivare själv slutgiltigt får avgöra att religionstillhörighet utgör ett verkligt, legitimt och motiverat yrkeskrav med hänsyn till organisationens etiska grundsyn – ska då en bestämmelse i nationell lagstiftning (§ 9 ovan), enligt vilken särbehandling p.g.a. religion vid anställning är tillåten om det religiösa samfundet själv så bestämmer, inte tillämpas? Därtill, vilka krav bör i enlighet med art. 4(2) ses som verkliga, legitima och motiverade yrkeskrav, givet verksamhetens art eller det sammanhang i vilket den utövas med beaktande av organisationens etiska grundsyn?

Domstolen underströk dock att rätten att uppställa religionstillhörighet som yrkeskrav måste ses i ljuset av rättigheterna i stadgan för de grundläggande rättigheterna.

I sin dom slog EU-domstolen fast att EU-rätten tillåter att en kyrka eller religiöst samfund har religionstillhörighet som ett krav om det utgör ett verkligt, legitimt och motiverat yrkeskrav och är proportionerligt och berättigat med hänsyn till organisationens etiska grundsyn och på grund av verksam¬hetens art. Domstolen underströk dock att rätten att uppställa religionstillhörighet som yrkeskrav måste ses i ljuset av rättigheterna i stadgan för de grundläggande rättigheterna.

Vidare bör den självbestämmanderätt som art. 4(2) ger religiösa organisationer omfattas av en möjlighet till effektiv domstolsprövning av om kravet är lämpligt och inte går utöver vad som är nödvändigt för att nå de mål som eftersträvas, i enlighet med proportionalitetsprincipen. Enligt EU-domstolen ska den nationella domstolen, om det inte är möjligt att tolka nationell lagstiftning i enlighet med art. 4(2) i likabehandlingsdirektivet, säkerställa den enskildas rätt enligt stadgan om de grundläggande rättigheterna genom att vid behov underlåta att tillämpa motstridande bestämmelser i nationell lagstiftning. EU-domstolen slog även fast att artikel 17 (FEUF) om kyrkors och religiösa samfunds autonomi inte påverkar denna slutsats.


Fallet IR v. JQ

I ett liknande fall, IR, tog EU-domstolen också ställning till frågan om kyrkans autonomi enligt artikel 17 (FEUF). En tysk läkare, som verkade som chef för den inremedicinska avdelningen på ett katolskt sjukhus, blev uppsagd då han skilde sig och gifte om sig, eftersom arbetsgivaren ansåg att han brutit mot kontraktet, inklusive mot lojalitetsplikten gentemot den katolska kyrkan.

I sitt förhandsavgörande till arbetsdomstolen fastställer EU-domstolen att lojalitetskravet gentemot den katolska kyrkan inte utgör ett verkligt yrkeskrav med hänsyn till arbetsuppgifterna. Dessutom ansågs det diskriminerande, eftersom icke-katolska kollegor som utförde exakt arbetsuppgifter inte omfattades av samma lojalitetskrav.

EU-domstolen fastställde att artikel 17 (FEUF) innebär att EU är neutralt vad gäller förhållandena mellan kyrka och stat och erkänner kyrkornas autonomi på det nationella planet, men att artikeln inte innebär att kyrkor och religiösa samfund kan undgå bestämmelserna i t.ex. artikel 4(2) i likabehandlingsdirektivet genom att hänvisa till sin självbestämmanderätt.


Slutledning

I både Egenberger och IR v JQ gav alltså EU-domstolen starkt företräde till EU-rätten samt direkt horisontell effekt åt EU:s grundläggande rättigheter, närmare bestämt rätten till icke-diskriminering (art. 21) och rätten till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol (art. 47). Vidare fastställer EU-domstolen att artikel 4(2) i likabehandlingsdirektivet bör bedömas utifrån ett objektivt, inte subjektivt, perspektiv, och att religiösa samfunds självbestämmanderätt i detta avseende bör omfattas av en möjlighet till effektiv domstolsprövning. Nationella domstolar bör alltså tolka och tillämpa nationell lagstiftning i enlighet med likabehandlingsdirektivet för att uppnå en rättvis avvägning mellan motstridiga grundläggande rättigheter.

EU-domstolen fastställer alltså att nationell lagstiftning inte kan tillämpas om denna strider mot stadgan om de grundläggande rättigheterna. I Tyskland har likabehandlingsdirektivet implementerats på så sätt att kyrkor och religiösa samfund i stor utsträckning själva kan avgöra när religionstillhörighet kan uppställas som ett berättigat yrkeskrav. I skrivande stund har den tyska federala arbetsdomstolen inte ännu kommit med sina avgöranden. Båda ärendena är av stort intresse i Tyskland, där kyrkor och trosbaserade organisationer är stora arbetsgivare inom den sociala och diakonala sektorn. Traditionellt har även principen om kyrkans autonomi varit väldigt stark i Tyskland.

Även kyrkor och religiösa samfund bör alltså följa såväl EU-rätten som EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, med speciell fokus på icke-diskriminering och likabehandling. Kyrkor och religiösa samfund kan i detta avseende inte ensidigt hänvisa till självbestämmanderätten enligt artikel 17 (FEUF). Vad gäller framtida potentiella konflikter mellan olika grundläggande rättigheter är en berättigad fråga för kyrkor och religiösa samfund på vilket sätt den positiva religionsfriheten kan respekteras, skyddas och främjas.

Kirjoittaja

Källor

Vera Egenberger v Evangelisches Werk für Diakonie und Entwicklung e.V., C-414/16, ECJ 17.4.2018

IR v JQ, C-68/17, ECJ 11.9.2018