Religion i nordisk film
Religiös tematik har sedan filmhistoriens början intresserat många nordiska filmskapare. Under stumfilmens tid gjorde dansken Theodor Dreyer stor succé med dramat La Passion de Jeanne d’Arc (1928) i vilken religiösa karaktärer spelade en central roll. Senare blev inte minst Ingmar Bergman känd för att behandla tro. Efter att under en tid ha varit ett mera ovanligt tema verkar religion idag åter engagera regissörer och publik. Sedan millennieskiftet har ett iögonfallande stort antal omdiskuterade filmer tagit sig an religion. Dessa filmer har också väckt forskarnas intresse och lett till en granskning av hur religion representeras i nordisk film och hur representationerna kan förstås.
Den mångfacetterade prästen
Religion gestaltas mycket varierande på film, men vissa återkommande drag kan skönjas. Den utan tvivel mest självklara religiösa karaktären i nordisk film är den lutherska prästen. I moderna produktioner hittar vi både återkommande stereotyper och mera mångbottnade framställningar. Den svenska regissören Kay Pollaks publiksuccén Så som i himmelen (2004) introducerar den klassiska problematiska prästen. Det här är en karaktär som sätter normer och regler före kärlek och gemenskap. Att inte synda går före allt. Prästen Stig känner sig betydelsefull i sin roll som representant för bygden. När Daniel, filmens huvudkaraktär, dyker upp och genom sitt jobb med kyrkokören får till en övergripande förändring i det tillslutna samhället känner Stig sig hotad. Istället för att ta till sig Daniels tankar om allas unika röst försöker han sätta stopp för Daniel.
Daniel representerar en annan form av religiös ledare som också är rätt vanlig i nordisk film. Den här karaktären sätter inte regler utan individen i centrum och religion blir genom honom eller henne något som kan förändra människan till det bättre. En minnesvärd nordisk filmpräst av det här slaget möter vi i den danska dogmakomedin Italienska för nybörjare (2000). I likhet med många andra dogmafilmer är Italienska för nybörjare en ensemblefilm utan en specifik huvudkaraktär, men prästen Andreas är den som både får öppna upp berättelsen och på sätt och vis leder tittaren genom den via sina möten med många av de andra karaktärerna. I likhet med Daniel är Andreas en person som inte dömer, utan alltid har tid för dem som behöver honom.
Ingmar Bergman gjorde den nordiska filmprästen känd för sitt tvivel och det här är ett karaktärsdrag som inte försvunnit med åren. På film fungerar det religiösa tvivlet utmärkt som ett incitament till en inre kamp som kan ges varierande slut. Det här ser vi bland annat i Klaus Härös kritikerrosade Post till pastor Jakob (2009). Den blinde prästen Jakob lever för de brev om hjälp och bön man skickar honom, men när breven slutar komma förlorar han tron på sig själv och det han sett som meningen med sitt liv. För Jakob finns det emellertid en väg ut ur tvivlet. Det finns ännu någon han kan hjälpa och som också kan hjälpa honom.
Under de senaste tio åren har kvinnliga präster blivit allt vanligare på film och också fört in nya frågeställningar och teman. Manliga filmpräster kämpar ofta med sin sexualitet. Det här gäller till exempel Stig i Så som i himmelen. Det samma verkar inte vara fallet med kvinnliga filmpräster, men sexualiteten kommer också ofta med i deras berättelser via ett fokus på deras kroppslighet. Den danska dogmafilmen Förbrytelser (2004) är ett exempel på det här. Fängelseprästen Annas värld faller samman när det visar sig att hennes ofödda barn är svårt skadat och en abort är det enda alternativet. Även hon för en kamp med sitt tvivel, en kamp med tragiska följder.
Inspirerande religiös pluralism
Även om den lutherska prästen antagligen är den mest iögonfallande religiösa karaktären i nordisk film är den förstås inte den enda. Har vi att göra med präster har vi också ofta att göra med lekmän. Även de här karaktärerna kämpar många gånger med sin tro, men kampen kan också gälla hur man ska se på tron. I det norska historiska dramat Kautokeinoupproret (2008), regisserat av Nils Gaup, står striden mellan en kyrka styrd av normer och regler och samernas strävan efter ett bättre liv och en stödjande andlighet. Den andlighet man här väljer är en form av kristendom genomsyrad av traditionella samiska religiösa element.
Värt att påpeka är att den samiska väckelsen i Kautokeinoupproret får sin grund i de läror som Lars Levi Læstadius för fram. Som en följd av det här blir læstadianismen i filmen framställd på ett mycket positivt sätt, något som sällan är fallet i nordisk film. I ett flertal filmer framställs snarare læstadianer, speciellt fäder, som alkoholiserade och våldsamma, men försök att förstå sig på rörelsen och ge en mera mångfacetterad bild har också gjorts.
Kristna karaktärer är förstås inte de enda religiösa karaktärer vi möter i nordiska filmer. Sedan början på 2000-talet har ett flertal regissörer med invandrarbakgrund stigit fram på den nordiska filmscenen. Genom inte minst flera av dessa regissörer har islam kommit i fokus. I Reza Baghers Vingar av glas (2000) kämpar Nazli med att hitta sin identitet i ett svenskt samhälle som inte direkt framstår som öppet för den som är annorlunda och i en muslimsk familj med värderingar och läror som skiljer sig från omgivningens normer. I likhet med många andra filmer från västvärlden är det inte alltid islam får en positiv framställning i nordiska produktioner, men kritiken riktas också mot det nordiska samhället och en brist på öppenhet och förståelse.
Fokus har här varit på religiösa karaktärer, men religion kan förstås också komma till uttryck på film i på andra sätt. I många nordiska produktioner blir kyrkor och kyrkogårdar platser där viktiga och omvälvande händelser utspelar sig. Religiös symbolik används för att lyfta fram och understryka känslor, konflikter och vändpunkter. Religiös tematik å sin sida kan fungera som ramverk för en berättelse utan ett direkt fokus på religiös tro, men där grundläggande mänskliga frågor står i centrum.
Film som spegel och opinionsbildare
Vilken betydelse har det då hur religion framställs på film? Filmer anses allmänt både reflektera och påverka världen. Det här sker inte på något direkt eller enkelt sätt, men när vi vill lära känna en kultur är filmen ändå en väg in. Det här gäller också när fokus är på religion. Inom religion och film forskningen internationellt har filmens förmåga att fånga teologiska teman och inspirera till reflektion ofta påpekats. Även i Norden har många teologer intresserat sig för film, men vanligt har här också varit en mera sociologisk infallsvinkel. Man har frågat sig vilken inställning till religion som möter oss på film och visat på en misstänksamhet mot strikta religiösa normer, slutna religiösa gruppen och religiösa maktintressen, men en öppenhet för andlighet och en kyrka med fokus på individen. Nordisk film har också konstaterats reflektera den allt mer pluralistiska religiösa värld vi lever i, med dess utmaningar och möjligheter. När det gäller att förstå hur film påverkar vår syn på religion blir naturligtvis inte endast nordiska produktioner intressanta, men de bilder som här möter oss är talande och värda reflektion.
Författaren Sofia Sjö, TD, är forskare och lärare i religionsvetenskap vid Åbo Akademi.
(e-post: sofia.sjo(at)abo.fi)
Kuva: Sofia Sjö
Litteratur
Sjö, Sofia: Bad religion/ good spirituality? Explorations of religion in contemporary Scandinavian films. Journal of Scandinavian Cinema. 2012 (2/1).
Sjö, Sofia och Arní Svanur Daníelsson: Detraditionalization, diversity and mediatization: explorations of religion in Nordic films. Nordic Journal of Religion and Society. 2013 (26/1).
Sjö, Sofia: Mellan monster och mjukis. Tidskriften Evangelium. 2013 (3). http://www.tidskriftenevangelium.se/mellan-monster-och-mjukis/