Dialog och konflikt i det mångkulturella Europa

Judar och muslimer lever numera nära varandra i flera västeuropeiska länder. Det finns en klar spänning mellan de båda grupperna och det har förekommit flera våldsamma incidenter. På ledarnivå görs dock stora ansträngningar för att överbrygga klyftor, skapa ömsesidig respekt och främja inte bara fredlig samlevnad utan också vänskaplig interaktion. Det hindrar dock inte att det på gräsrotsplanet fortfarande finns stort misstroende mellan de båda grupperna.

 

I mars 2012 dödade Mohammed Mera sju personer i Toulouse. En av hans attacker riktades mot en judisk skola där han dödade tre elever och en lärare. Det här är inte den enda attacken mot judiska mål i Frankrike som utförts av muslimska extremister. I länder som Frankrike, Storbritannien och Sverige förs statistik över hatbrott, däribland sådana som motiverats av antisemitism. De antisemitiska attackerna ökar varje gång situationen i Mellanöstern kärvar till sig. Och bakom attackerna står oftast muslimska ungdomar.

Gatans antisemitism

Det här är ett allmäneuropeiskt fenomen. Rabbi Schlomo Hoffmeister i Wien berättade i en intervju i september 2012 att det hör till vardagen att judar blir förolämpade på öppen gata. ”Jag blir attackerad flera gånger i månaden”, tillade han. Rabbi Daniel Alter i Berlin blev misshandlad i augusti av ett gäng muslimska invandrarungdomar. ”Deras motiv var entydigt antisemitiskt”, var hans kommentar till händelsen. ”De skulle knappast ha slagit ner en kristen präst eller en buddistisk munk.” I många städer har rabbinerna sett sig tvungna att rekommendera sina församlingsmedlemmar att av säkerhetsskäl inte visa sin judiskhet i offentligheten, till exempel genom att bära en kippah (judisk huvudbonad).Svante Lundgren

En stad som blivit ökänd för sin antisemitism är Malmö. Under Gazakriget 2008-2009 ordnade några judiska organisationer en demonstration mot våld och i sympati med krigets civila offer på båda sidor. Den lilla gruppen demonstranter blev våldsamt attackerad av motdemonstranter, huvudsakligen bestående av ungdomar från stadens stora muslimska befolkningsgrupp. Efter incidenten har många judar i staden vittnat om hur de trakasseras och det internationella Simon Wiesenthal-centret gick till och med så långt att man uppmanade judar att för sin säkerhets skull inte besöka Malmö.

Dialog uppifrån

Den här oroande utvecklingen har inte gått förbi vare sig de politiska eller de religiösa ledarna. I många länder har det från högsta politiskt håll ordnats dialog mellan företrädare för olika religioner. I Finland tog president Tarja Halonen initiativ till en sådan efter terrordåden den 11 september 2001. I Finland har det inte förekommit större oroligheter mellan olika religiösa grupper, men Halonen tänkte att det är bäst att ta i frågan innan problemen uppstår.

I så gott som alla västeuropeiska länder finns det alltså forum för dialog mellan olika religiösa grupper. Ibland spelar statsmakten en roll i detta arbete, ibland har det uppstått helt på initiativ av de religiösa organisationerna själva. I Finland ledde den dialog som Halonen initierade så småningom till att det i början av år 2011 grundades en organisation för detta arbete: Uskontojen Yhteistyö Suomessa – USKOT-foorumi r.y. – Religionernas Samverkan i Finland – RESA-forum r.f. Statsmaktens intresse är naturligtvis att detta arbete skulle bidra till samhällsfred.

Jag ska här koncentrera mig på förhållandet mellan judar och muslimer, som är speciellt problematiskt i många europeiska länder. Redan länge har synagogorna i Europa haft omfattande säkerhetsarrangemang och idag behöver de inte bara skyddas mot nynazister utan också mot muslimska extremister.

Dialog nerifrån

Förhållandet mellan judar och muslimer är inte bara problematiskt. Det finns också – eller har i varje fall funnits – mycket som har förenat de båda grupperna. I Europa lever de båda som minoriteter i kristna eller sekulära samhällen. De har båda ett intresse av att samhällsfreden bevaras och minoriteternas ställning tryggas. I många europeiska länder diskuteras idag om manlig omskärelse borde förbjudas. I den frågan har judar och muslimer samma intresse och ordnade de facto i september 2012 en gemensam demonstration i Berlin för rätten att omskära sina söner. Gemensamma intressen har de också då det gäller frågan om de båda religionernas dietregler: den judiska skäktningen är så gott som identisk med muslimsk halalslakt och dessa är av djurskyddsskäl förbjudna i vissa länder.

I Frankrike är dessutom en majoritet av judarna sefarder, det vill säga orientaliska judar. Många kommer från Nordafrika liksom majoriteten av de muslimska invandrarna. De betyder att det finns stora kulturella likheter mellan judar och muslimer när det gäller allt från musiksmak till matvanor. På många håll i Frankrike har sefardiska judar och nordafrikanska muslimer därför levt sida vid sida i gott samförstånd som grannar och arbetskamrater.

Palestinafrågans skugga

Det finns alltså mycket som förenar judar och muslimer i Europa. Det finns dock en sak som skiljer och det med besked: Palestinafrågan. Den israelisk-palestinska konflikten är primärt av politisk natur. Den har med tiden dock fått alltmer religiösa förtecken och idag ser många muslimer världen över att Israels politik och i många fall Israels existens utgör en förödmjukelse av muslimerna. Härifrån är steget inte långt till att uppfatta inte bara Israel och israelerna utan judarna, var än de bor, som sina fiender.

Det är ett välkänt faktum att antisemitismen traditionellt varit ett större problem i det kristna Europa än i den muslimska världen. Under medeltiden anklagades judarna i Europa för att förgifta brunnar och ritualmörda kristna barn, de fördrevs i olika etapper från flera länder och blev utsatta för pogromer och övergrepp. Samtidigt hade judarna som levde under islamskt styre det mycket bättre: de var visserligen inte jämställda med den muslimska befolkningen men det behövde inte frukta för sitt liv. När judarna fördrevs från Spanien år 1492 var det därför naturligt att många av dem tog sin tillflykt till det osmanska imperiet.

I modern tid har detta ändrat. Antisemitismen i Europa har drastiskt minskat, medan inställningen till judar i den muslimska världen på grund av Palestinakonflikten blivit allt mer negativ. Idag sprids föreställningar om ritualmord och om judiskt världsherravälde i den muslimska världen, inte av obskyra sekter utan av regeringstrogna tidningar, skolor och andra offentliga institutioner. År 1983 publicerade Syriens försvarsminister Mustafa Tlass en bok som beskrev hur judarna förrättar ett ritualmord. Boken har dramatiserats som radioteater och det har också gjorts populära TV-serier i flera länder på samma motiv.

Importerad antisemitism

Mycket av detta importeras till Europa. De muslimska invandrarna och deras barn är naturligtvis mottagliga för impulser från deras tidigare hemländer. Därför kan vi se en stigande judefientlighet bland Europas muslimer. Den negativa inställningen till judar förekommer inte bara bland radikala muslimer, utan är betydligt mer utbredd. I en undersökning gjord vid universitet i Århus år 2010 uppgav 65 % av de danska muslimerna att man inte kan vara nog försiktig i umgänget med judar. År 2006 uppgav 46 % av de brittiska muslimerna att judarna i samarbete med frimurarna kontrollerar media och politik.

Inför allt detta har muslimska och judiska ledare inte stått handfallna. I alla länder med större judisk och muslimsk befolkning finns det inte bara organisationer för interreligiöst samarbete utan också uttryckligen för judisk-muslimska eller judisk-kristna-muslimska relationer. Exempel på sådana är AJMF (L’Amitié Judéo-Musulmane de France), Fraternité d’Abraham och Three Faiths Forum. Dessa försöker att inte bara vara ett forum för dialog mellan ledande personer utan har också skol- och idrottsprojekt och annat arbete som ska påverka gräsrötterna. Hur väl det lyckas är svårt att säga.

Grundfrågan i denna problematik är att säga nej till den lockande frestelsen att generalisera. Vi måste inse att grannen Muhammed och arbetskamraten Mustafa trots att de är muslimer inte är ansvariga för vad al-Qaida, al-Shabaab eller Boko Haram gör. På samma sätt är judarna i Frankrike eller Malmö inte ansvariga för den israeliska regeringens politik. Som Iqbal Sacranie från Muslim Council of Britain sagt om förhållandet till judarna: ”Vi har olika uppfattning om Mellanöstern, men det finns ingen anledning att det ska få påverka våra relationer.”

Det här är dock svårare är man tror. Judarna i Europa är inte ansvariga för Israels politik, men många av dem stöder den vilket redan i sig av vissa personer ses som kontroversiellt. Malmös socialdemokratiska kommunalråd Ilmar Reepalu sade en gång att stadens judar borde ta avstånd från Israels agerande om de vill vara ifred. Uttalandet är naturligtvis absurt: för att få leva ifred räcker det alltså inte med att vara en laglydig invånare. Man måste också ha rätta åsikter.

Som en sammanfattning kan man konstatera att förhållandet mellan judar och muslimer i Europa är ansträngt och att så fort situationen i Mellanöstern tillspetsas ökar antalet attacker på judar, synagogor och judiska begravningsplatser.  Det som allra mest skulle förbättra relationerna mellan judar och muslimer i Europa är att den israelisk-palestinska konflikten får en rättvis och hållbar lösning. I väntan på det – och den väntan kan dessvärre bli lång – är det skäl att på olika sätt verka för fredlig samlevnad.

 

Författaren Svante Lundgren är docent i judaistik vid Åbo Akademi. För tillfället arbetar han som gästforskare vid Lunds universitet.
(e-post: Svante.Lundgren (at) abo.fi)

Litteratur:

Lundgren, Svante: Möten mellan judar och muslimer i Frankrike och Storbritannien. Essäer om dialog och konflikt i det mångkulturella Europa.  Uppsala: Swedish Science Press ,2004.

Internet:

www.threefaithsforum.org.uk

http://www.fraternite-dabraham.com/

http://www.ekumenia.fi/uskot_-_resa/