Calvins etik
De goda gärningarna – trons bekräftelse eller trons frukt?
Frågan om relationen mellan Calvins etik och den kalvinistiska etiken blev aktuell genom Max Webers berömda verk Die protestantische Ethik und Geist des Kapitalismus (1904) som finns såväl i svensk som i finsk översättning. Det finns kalvinistisk etik som betraktar att tron bekräftas genom gärningarna. Weber ser den som bakgrunden för kapitalismens anda men hänvisar också i en fotnot att Calvin inte ser gärningarna som ett tecken på värde inför Gud.
Hos Génève-reformatoren Jean Calvin (1509–1564) hittar man den universella rätten, naturrätten, som bakgrund till det etiska övervägandet. Grunden är Guds vilja, vars delar människan kan igenkänna i den universella rätten, och rimligheten (aequitas) är en form genom vilken den universella rätten förverkligas i livet. Frågan om räntetagning är ett exempel på Calvins sätt att använda den universella rätten och rimlighetsprincipen.
I reformationen står etiken i periferi
”Vi måste en gång för alla hålla i minnet, att etiska reformprogram inte var det centrala för någon av reformatorerna, … Själens frälsning var det enda som stod i centrum för deras liv och strävan. Deras etiska mål och de praktiska verkningarna av deras lära hade alla här sin förankring och var endast följder av rent religiösa motiv.” Denna iaktagelse av Max Weber gäller i stort sett Calvin och hans verk. Han skrev mycket men egentligen ingen avhandling i etik.
Man kan inte få reda på Calvins syn på etiken utan att utnyttja alla kategorier av hans skrifter. Institutio Christianae religionis är hans huvudverk, men den ger bara en begränsad bild av saker som inte hör till den kristna trons kärna. – Han skrev kommentarer till nästan alla böcker i Bibeln och kommentaren till Guds lag är här naturligtvis viktig. Han predikade enligt lectio continua-principen, ibland fem gånger i veckan, och en stor del av hans predikningar finns bevarade för eftervärlden. Han skrev officiella dokument för kyrkan i Geneve och var medlem i konsistoriet som hade ansvar för kyrkodisciplinen. Han brevväxlade såväl med andra reformatorer som med människor som hade lämnat den katolska kyrkan. Genom sitt brevskrivande fungerade han som själavårdare och rådgivare.
I sin kommentar till Mose-böckerna har Calvin, utifrån händelsernas kronologiska centrum – laggivningen vid Sinai samlat och ordnat till en harmonisk helhet alla bibelställen som handlar om Guds lag. Varje bud åtföljs av ställen som tolkar det aktuella budet och av de ceremoniella och politiska bestämmelserna som anknyter till budet. Hela kommentaren till Guds lag avslutas med Lagens kärna (Summa Legis).
Från Guds vilja över det dubbla kärleksbudet och Dekalogen till morallagen och naturrätten
Lagens och rättens kärna utgörs enligt Calvin av Guds vilja, vars första uttryck i form av ord är det dubbla kärleksbudet. Det är samtidigt det mest allmänna uttrycket för Guds vilja. Guds tio budord förklarar närmare, vad det betyder att älska Gud och att älska sin nästa. Buden är eviga och oföränderliga. Olika bestämmelser i Lagen tolkar Dekalogen, men dessa gäller bara israeliter. Andra folk och samhällen kan trots det formulera rättsnormer som med lika stor giltighet Guds vilja som är kärnan i Guds lag. I alla fall bör de ge uttryck för morallagen, som till sitt innehåll stämmer överens med Dekalogen. Också den av syndafallet fördärvade människan kan med hjälp av sitt förnuft ha kunskap om morallagen, anser Calvin.
Det är ibland nödvändigt att hos Calvin först betrakta fenomenen och därefter överväga med vilka traditionella termer man borde beskriva dessa. Strukturen han har i sitt rättstänkande kan man uttrycka med naturrättsteorier som användes före honom, nämligen: den eviga eller gudomliga rätten, naturrätten och den av människorna formulerade rätten – den s.k. positiva rätten.
Det finns två centrala kriterier enligt vilka Calvin bedömer om en bestämmelse hör till naturrätten eller inte: den måste vara oföränderlig och den måste gälla för alla och överallt; den måste vara universell. Bara de bud och bestämmelser i Mose lag som ursprungligen hade en allmän giltighet förpliktar andra folk. De hör till den universella rätten, naturrätten.
Ett exempel: Naturrätten förbjuder inte räntetagning
Förbudet att ta ränta hör enligt Calvin inte till de universella buden, eftersom det förbjuder att ta ränta av någon ur ens eget folk, men tillåter att ta ränta av en utlänning. Eftersom det möjliggör att behandla människor från olika folk på olika sätt, kan det inte enligt Calvins kriterier höra till naturrätten. Därför måste det vara en politisk rättsnorm för det israelitiska folket och binder det inte kristna eller andra icke-judar.
Rimlighet, aequitas, mjukar upp lagens stränghet
När det är fråga om detaljer koncentrerar sig Calvin inte mycket på de bibelställen som direkt behandlar frågan, utan han drar nytta av ”principen om vad som är rimligt” (aequitas). Rimlighetsprincipen har samma idéhistoriska bakgrund som tanken på att pengar inte bär frukt, nämligen Aristoteles. Calvin var van vid begreppet aequitas: han hade studerat juridik med humanistisk prägel och han hade behandlat begreppet i sin kommentar till De Clementia av Seneca – ett verk med vilket han ville konkurrera med Erasmus. Som reformator förenar Calvin rimligheten med Lagens andra tavla – den del av Guds vilja som gäller relationer mellan människor. Människan kan i viss mån känna till och med sitt förnuft delvis även förverkliga lagens andra tavla, trots att hon fördärvades i syndafallet.
Det hör till rimlighetens väsen att omvandla lagens stränghet till en rätt som tar hänsyn till förhållandena. Det här gäller också när det handlar om räntan. Därför vill Calvin inte ge utförliga instruktioner i räntefrågan. Han förstod att även en låg ränta i vissa förhållanden kunde vara orimlig. Staden Génève tillät på 1550-talet en ränta på fem procent, men enligt Calvin var även den ränteprocenten synd ifall man belastar de fattiga över deras möjligheter.
Kravet att älska nästan förpliktar alla
Att Calvin tillät ränta betyder alltså inte att han på något sätt skulle ha tillåtit ocker. När en människa måste låna pengar i sin nöd, är det varken rätt eller mänskligt att kräva ränta av henne. Då gäller det att visa kärlek till nästan. Förbudet att ta ränta förpliktar inte de kristna, men det allmänna kravet att älska nästan förpliktar dem: när någon är i nöd, får man inte belasta honom med ytterligare bördor. Kärleken kräver att vi älskar alla människor, eftersom alla människor sist och slutligen hör till samma stora familj.
Calvin anser att man bör ta hänsyn till den gyllene regeln när det är fråga om egendom. Så spelar regeln, som han kallar för rimlighetens regel, en roll i fråga om räntetagning. Han beskriver hur regeln är inskriven i människans hjärta. Den hör så djupt samman med människans väsen att den inte helt förlorades i syndafallet, fastän den blev fördärvad. Calvin förutsätter att alla människor på något sätt kan visa kärlek till nästan. Men han är också medveten om att människor ofta inte visar det, på grund av att viljan styr människans handlande till det som är till hennes egen fördel, även om det sker på bekostnad av en medmänniska som är i nöd.
Rimligheten är den centrala principen i Calvins uppfattning om den universella rätten. Den är så central att man kan ha svårigheter att se kärleken och den gyllene regeln bakom den. Men egentligen värdesätter Calvin också den gyllene regeln som förklarar hur man kan förverkliga rimligheten. Den centrala ställning Calvin ger åt rimligheten förbinder honom med den naturrättstradition som präglar renässanshumanismen och humanistisk juridik.
Tiivistelmä: Calvinin etiikka
Calvinille etiikan keskuksena on Jumalan tahto, jonka ensimmäinen sanallinen ilmaus on rakkauden kaksoiskäsky. Sitä puolestaan selittävät dekalogin käskyt ja niitä selittävät Mooseksen lain kohdat. Niin kauan kuin määräykset ovat universaaleja eli koskevat kaikkia ihmisiä kaikkina aikoina, kyse on luonnonoikeudesta. Aika- ja kulttuurisidonnaisten määräysten tulee olla sopusoinnussa Jumalan tahdon kanssa.
Jumalan tahdon keskeinen käsky on rakastaminen. Jokaista ihmistä kohtaan tulee osoittaa rakkautta ja kohtuutta (aequitas).
Hyvät teot ovat Calvinille uskon hedelmiä. Myöhemmässä kalvinismissa niitä ja niiden tuomaa menestystä elämässä pidetään merkkinä Jumalan valinnasta. Max Weberin mukaan länsimaisen kapitalismin henki on noussut juuri tästä kalvinistisesta käsityksestä, jonka Weberkin toteaa olevan Calvinille itselleen vieras.
TD Kalle Elonheimo, kyrkoherde i Sagu / Sauvo-Karunan kirkkoherra
Litteratur / Kirjallisuutta
Calvinin Geneven katekismus – Reformaation tunnustukset. Suom. Kalle Elonheimo, s. 41–105. STKS 264. Helsinki, 2009.
Elonheimo, Kalle: Das universale Recht bei Johannes Calvin. Diss. Åbo, 2006.
Haas, Guenther H.: The Concept of Equity in Calvin’s Ethics. Editions SR: 20. Waterloo, Ontario,1997.
Olsson, Herbert: Calvin och reformationens teologi I. Lund, 1943.
Weber, Max: Die protestantische Ethik und Geist des Kapitalismus. 1904. / Den protestantiska etiken och kapitalismens anda. / Protestanttinen etiikka ja kapitalismin henki.