En luthersk miljöetik växer fram i ett föränderligt klimat

Inom den kristna traditionen kan man i ett längre perspektiv notera att den enskildes ansvar för andra levande varelser gradvis har utvidgats. Främlingar, fattiga, slavar, kvinnor och representanter för andra raser har efter hand ansetts ha rätt till jämlik behandling både i samhälleligt och religiöst hänseende. Utvecklandet av ekoteologi och en teologiskt motiverad miljöetik innebär att detta ansvarsområde breddas ytterligare. Från ett ansvar primärt koncentrerat till familj och trossyskon har nu inte bara varje människa, utan också djur, växter och hela ekosystem fått en moralisk relevans.

Klimatförändring, algblomning i Östersjön, övergödning av vattendrag och sjöar kan ses som hot mot den biologiska mångfalden

Nyheter om miljöproblem är vardagsmat i medierna, så vanliga, att vi inte alltid orkar engagera oss. Det är ju ändå så litet som just jag kan göra…

Som så ofta tidigare har kyrkorna och andra religiösa samfund reagerat förhållandevis sent på problem som uppkommit i den värld och i det samhälle som de verkar i. I dag finns det ändå en tydlig ambition hos representanter för olika samfund och teologiska riktningar att göra en insats för miljön. Det handlar inte bara om att kommande generationer skall få njuta av naturen i samma mån som vi har haft möjlighet till, utan ytterst handlar det om frågan huruvida mänskligheten överhuvudtaget skall ha en framtid på denna planet.

Den lutherska socialetiken är motivationsskapande

Den utformning som den lutherska socialetiken har fått inom den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland har präglats av den nordiska lutherforskningen under 1900-talet. Inom denna har man starkt betonat att människan enligt Luther varken kan förtjäna Guds nåd eller ens förstärka sin inriktning mot Gud. Däremot har varje människa kännedom om den naturliga lagen, som Gud har lagt ned i sin skapelse. Trots att den etiska kunskapen har fördunklats genom syndafallet kan människan med hjälp av sitt samvete och sitt förnuft resonera sig fram till vad om är rätt och gott i en given situation.

Inom den lutherska socialetiken har det funnits en polemisk strävan att avgränsa sig mot vad man uppfattat som en reformert syn på förhållandet mellan tro och gärningar, enligt vilken evangeliet för med sig både etisk kunskap och en förmåga att uppfylla lagens bud. Detta lagens s.k. tredje bruk (vid sidan av dess uppgift att ligga till grund för ett rättvist samhälle och uppgiften att driva människan till Kristus genom att peka ut hennes synd och behov av förlåtelse) har man på lutherskt håll ansett leda till en kristen exklusivism, där den troende besitter en uppenbarad etisk kunskap, som andra människor kan få del av endast genom att omvända sig.

Den lutherska folkkyrkans ställningstaganden i aktuella frågor har baserat sig på uppfattningen att människor med hjälp av sitt förnuft har förmåga att förstå varandra oberoende av religiös övertygelse. Tron anses inte tillföra något till etikens innehåll, däremot kan Bibeln och i synnerhet Jesu exempel ge kristna människor motivation och inspiration till att förverkliga ett gott liv.

Den lutherska folkkyrkans röst har tagits på allvar och respekterats i vårt samhälle

Fördelen med detta sätt att resonera är att kyrkans representanter kan delta i samhällsdebatten utan att uppfattas som världsfrånvända besserwissers. Ansatsen har troligen starkt bidragit till att den lutherska folkkyrkans röst har tagits på allvar och respekterats i vårt samhälle. En nackdel med att framhålla den kristna etikens allmänmänskliga grund är att det kan bli oklart vad kyrkans bidrag sist och slutligen handlar om. Varför skulle någon behöva lyssna på vad kyrkan har att säga om dess uppgift endast är att påminna människor om någonting som de egentligen redan vet, förutsatt att de använder sitt förnuft och lyssnar till sitt samvete?

Ett annat problem är användningen av uttryck som allmänmänsklig och förnuftig. I dagens mångkulturella och globaliserade värld är det mycket svårt att försvara ståndpunkten att det finns vissa värderingar som kan anses giltiga i alla kulturer, religioner och ideologier. Den västerländska modernitetens uppfattning om vad som är förnuftigt och rätt har visat sig vara i högsta grad kulturellt betingad, och färgad av den vita europeiska akademiskt utbildade mannens perspektiv.

Livet och tillvaron som helhet är en gåva

Med ovannämnda invändningar vill jag peka på riskerna med att utgå från att den egna uppfattningen om vad som skall anses vara gott, rätt och förnuftigt borde kunna accepteras av alla människor. Trots det här vill jag också varna för riskerna med att driva den kulturella relativismen allt för långt. I synnerhet i miljöfrågor finns det ett uppenbart behov av att kunna nå fram till gemensamma överenskommelser på både nationell, europeisk och global nivå. De hotande katastrofscenarierna kan inte förhindras utan samarbete över kultur- och religionsgränserna.

Därför utgör den bibliska föreställningen om att Gud har skapat allting gott och ännu upprätthåller allt liv en fruktbar grund för ekoteologiska reflektioner. Gud är inte bara subjektet bakom allt som finns; Gud är också själv närvarande i sin skapelse. Naturen runt omkring oss är därför helig, och den får inte degraderas till en resurs som människan hänsynslöst utnyttjar för att uppfylla sina egna själviska behov. Enligt skapelseberättelserna har människan av Gud fått uppgiften att bruka, vårda och bevara allt levande. Det är dock ingalunda fråga om en öppen fullmakt med oinskränkta rättigheter, utan det är ett förvaltarskap förenat med etiska förbehåll: om inte människan uppfyller sin uppgift kommer hon att fördrivas. Människans särställning i skapelsen är följaktligen förbunden med ett särskilt ansvar.

En annan central föreställning i skapelseberättelsen är att livet och tillvaron som helhet är en gåva. Begreppet gåva innebär att människans uppfattning om sig själv som självständig aktör rubbas. Den bibliska verklighetsuppfattningen är teocentrisk, vilket innebär att människan inför Gud står på samma plan som den övriga skapelsen. Eftersom tillvaron är en gåva och en avbild av det största mysteriet av alla, nämligen Gud, kan inte människan förstå, förklara och kontrollera allt i världen. Att tro sig klara av det här, och dessutom anse sig ha rätt att göra det, är att göra sig själv till gud.

Ett kyrkligt klimatprogram godkändes i juni 2008

Finlands evangelisk-lutherska kyrka har från 1980-talet framåt allt aktivare engagerat sig i miljöetiska frågor. Ett viktigt steg togs då kyrkans klimatprogram godkändes i juni 2008. Programmet uppmärksammar den kritik som har riktats mot kristendomens roll i uppkomsten av föreställningen om att människan är naturens härskare. Kyrkans uppgift sägs vara att kritiskt granska hur den egna teologiska traditionen har inverkat på samhällsutvecklingen, samt att aktivt lyfta fram andra aspekter ur denna tradition, som försvarar och skyddar livet på vår planet.

Klimatprogrammets ambition är att tolka det kristna budskapet i ljuset av dagens ekologiska utmaningar så att människors attityder och livsstil skulle påverkas. Ifråga om den etiska argumentationen följer klimatprogrammet den ovan beskrivna förståelsen av luthersk socialetik. Utgångspunkten är en ödmjuk medvetenhet om att kyrkan inte besitter någon uppenbarad kunskap om hur problem i samhället bör lösas. Kyrkans uppgift är att påminna människorna om den naturliga lagens krav, som kommer till uttryck bl.a. i den gyllene regeln och det dubbla kärleksbudet. Det tilläggsvärde som tron kan föra med sig handlar om motivation, kraft och hopp i fråga om insatsens förverkligande.

I klimatprogrammet förankras miljöetiken och människans ansvar för naturen i Bibeln genom hänvisningar inte bara till texter som anknyter till skapelsen, utan även till andra texter som på olika sätt framhåller människans ansvar. Vidare argumenterar man för att Bibeln även i en mer generell mening kan förse människan med kraft och motivation till förändring.

I de teologiska motiveringarna anknyter man till den lutherska traditionen, med en tydlig trinitarisk fokusering. Genom att utgå från trons mest centrala föreställning, gudsbilden, vill man visa att frågan om människans ansvarsfulla livsstil är av central betydelse i kristen tro. Vidare framhålls att Gud inte är aktiv i naturen bara genom skapelsen, eftersom även frälsningen och den heliga andens förnyande närvaro i allra högsta grad också berör människans relation till naturen.

En förutsättning för trovärdighet är kyrkans egna ansvarsfulla livsstil

Den tillämpning som den lutherska socialetiken har getts inom de nordiska folkkyrkorna har kritiserats för att vara bidra till att göra tron till någonting osynligt och privat. Eftersom gärningarna inte har någonting med rättfärdiggörelsen att göra, och eftersom den kristna tron inte antas tillföra någon etisk kunskap, blir trons frukter en fråga av sekundär betydelse.

För att kunna utveckla en luthersk miljöetik bör detta förandligande av tron övervinnas. Vårt engagemang för naturen handlar om ett förkroppsligande av tron: dels genom att vi lär oss att känna igen Gud i livets mångfald, dels genom att vi låter vår egen tro bli levande och synlig i ett ansvarsfullt umgänge med den övriga skapelsen.

En förutsättning för att kyrkans röst i miljöfrågor skall vara trovärdig är att kyrkan i sin egen undervisning och verksamhet förverkligar en ansvarsfull livsstil. I klimatprogrammet framhålls att kyrkan ännu i dag kan påverka människors värderingar, och man för fram en lång rad rekommendationer för såväl enskilda kristna som församlingarna och kyrkans övriga administrativa enheter. Till sitt innehåll avviker dessa rekommendationer naturligtvis inte från den information som olika miljöorganisationer förmedlar, men det är ju inte heller avsikten. Poängen är att knyta samman dessa praktiska råd med en teologisk analys av varför det är nödvändigt att vi som kristna och kyrka tar vårt ansvar i denna fråga. Det förhållningssätt som programmet förordar sammanfattas i orden tacksamhet, vördnad och måttfullhet.

Björn Vikström, TD, forskare vid Åbo Akademi

 

Maarit Hytönen, Kirkko ja nykyajan eettiset kysymykset. Kirjapaja. Helsinki 2002.

Heikki Pesonen, Vihertyvä kirkko. Suomen evankelis-luterilainen kirkko ympäristötoimijana. Tiedekirja. Vammala 2004.

Tacksamhet, respekt, måttfullhet. Klimatprogram för Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Kyrkostyrelsen. Helsingfors 2008.

Teologisk tidskrift nummer 5/2008 – flera relevanta artiklar.

Yvonne Terlinden, Människa – moral – miljö: en undersökning av livsåskådningar i finländskt miljötänkande. Åbo Akademi 2007.