| Sölve Anderzén | ,

Att engagera lekmän när geografin sätter villkor

I denna artikel riktas uppmärksamheten på några särdrag i kyrkligt liv och kyrklig praxis i ”ett nordiskt nordligt rum”, nämligen. Barentsregionen – ett stort område norr om polcirkeln och till en del med arktisk karaktär – som består av de nordliga länen i Norge, Sverige och Finland samt Kolahalvön och området runt Vita havet. Fokus riktas mot 1700-talet fram till mitten av 1800-talet och på särdrag som skiljer det lokala sammanhanget från det allmänna.

En viktig utvecklingsfas är grundandet av lokala skolor. Av dem som med gott resultat tillgodogjort sig skolans undervisning erbjöds flera uppdraget som barnalärare och kateket. Seden med byabön och nöddop och blev kyrklig ordning i lappmarken. Av den lutherska kyrkans tre nådemedel kom två – Ordet och Dopet – huvudsakligen att förvaltas av lekmän i hem och byalag. Hemmets husandakt utvecklades med tiden till att bli byalagets gemensamma husandakt på söndagarna.

Lekmannafunktioner utvecklas i kyrkans undervisning, doppraxis och gudstjänstliv

Områdena vid Barentsregionen har det gemensamt att de har varit nordliga utposter av respektive nationer med stora avstånd till maktcentra långt i söder. Huvudsakliga näringar har varit knutna till det naturen direkt står till buds med såsom renskötsel, jakt, fiske och i någon grad nyodling. Många gånger är dessa en kombination av näringsfång i ett slags ”ödemarkskultur”. Mycket beroende på dessa näringsfångs karaktär har kontakter etablerats och utvecklats oftare i en öst-västlig riktning – och motsatt – vilket inneburit att starka kulturella band formats och utvecklats. Dessa har ofta varit okänsliga för de politiska gränser som efterhand delat området i flera nationer.

I detta område, som i stort sett geografiskt sammanfaller med samernas utbredningsområde, har olika varianter av finsk-ugriska språk dominerat och de officiella språk som respektive nation hävdat utvecklas delvis som en följd av migration ”söderifrån”. Men också genom politiska beslut med kampanjer för nationens officiella språk som enda undervisnings- och gudstjänstspråk.

Nedan skall jag i korthet lyfta fram tre exempel på hur olika lekmannafunktioner utvecklades i kyrkans undervisning, doppraxis och gudstjänstliv. Gemensamt för dem är att de kan ses som lokala lösningar dikterade av – i vårt fall – det nordliga rummets kontext.

Katekisation sker bland en nomadiserande samisk befolkning

Gemensamt för de nordiska länderna under 1700-talet är att stora insatser gjordes för undervisning bland samerna. I Norge (Danmark/Norge) hade Missionskollegiet i Köpenhamn år 1716 lagt ansvaret för samemissionen i Finnmark under Thomas von Westens (1682-1727) ledning. I litteraturen omnämns von Westen ofta med epitetet ”samernas apostel”. Insatserna genomfördes främst genom en ambulerande, uppsökande och missionerande katekisation. Denna kom att täcka hela det område i Norge där den samiska befolkningen levde och var inte begränsad till fylket Finnmark.

Samemissionen i Norge och dess resultat kom att inverka på och medverka till den intensifierade katekisationens utformning i Sverige och Finland. I Sverige och Finland valdes en annan strategi. Genom församlingsbildningen i lappmarkerna, som påbörjades under 1600-talets början och hade slutförts under samma sekels sista del, fanns ett antal huvudkyrkor och i några församlingar dessutom annexor. 1723-års förordning ”Om Lappländarnes flitigare underwisande i Christendomen” reglerade att det skulle inrättas en skola vid varje huvudkyrka så att totalt sju skolor skulle finnas i lappmarken. Skolhus byggdes mer eller mindre direkt, men rikets ansträngda ekonomi medförde att skolorna inte kom igång förrän senare. År 1732 startades skolor i Jokkmokk och Åsele. Därefter kom Arjeplog och Utsjoki år 1742-43, Jukkasjärvi år 1744, Föllinge år 1748 och Gellivare år 1756.

På ett sätt kan det sägas att samerna i förhållande till den övriga befolkningen var privilegierade genom att kostnaderna för undervisningen inte belastade församlingarna och socknarna utan bestreds med publique medel, allt under ledning av den från år 1739 tillsatta Direktionen över Lappmarkens Ecklesiastika Verk, med säte i Stockholm.

Det är viktigt att ha i minnet att denna katekisation skedde bland en nomadiserande samisk befolkning som endast vid några få tillfällen under året vistades vid kyrkplatsen där skolan anlagts. Skolorna skulle ta emot sex elever samtidigt i helinackordering och meddela dem undervisning under två år, vilket innebar att endast en liten del av alla barn kunde få undervisning vid skolan. Skolmästaren – som var präst – hade ansvaret för inrättning och hade en ”hushållerska” till hjälp för skötseln av barnen.

Undervisningsspråket skulle vara samiska för vilket ändamål läromedel (Abc-bok, katekes och psalmbok) översattes och trycktes. Då användes det sydsamiska bokspråket, vilket visades sig vara obrukbart bland samerna i Torne och Kemi lappmarker, där undervisningsspråket i stället blev finska. Detta innebar att elever för att tillgodogöra sig undervisningen vid skolan först måste inhämta ett nytt språk. När eleverna uppnått godkänd färdighet i innanläsning och katekeskunskap dimitterades de dels för att bereda bättre behövande plats vid skolan, dels om de inte kunde tillgodogöra sig ytterligare undervisning.

Kateketens huvuduppgift var att undervisa, men kom även att leda gudstjänster i byalagen

En tanke med skolorna var att eleverna efter sin hemkomst från skolan skulle sprida sina kunskaper vidare i den egna familjen och byn. För att uppmuntra till detta betalades mindre penningbelopp – premier – till dem som lärde någon annan att läsa och/eller lärde dem Luthers lilla katekes. Särskilt lämpliga elever kunde få extra undervisning som beredelse för fulltidssyssla som ambulerande barnalärare – kateketer – avlönade med publique medel.

Med början från 1750-talet utsågs kateketer i församlingarna, oftast två kateketer i varje församling, såväl kvinnor som män. Kateketerna skulle färdas från hushåll till hushåll och meddela undervisning till barnen, först och främst för att lära barnen att läsa och efterhand lära dem Luthers lilla katekes som var huvudinnehållet i den ABC-bok som användes för ändamålet. Förutom detta skulle kateketen hålla bön morgon och afton i det hushåll där han/hon vistades.

På söndagarna skulle kateketen samla alla familjer på den plats där han/hon vistades och föreläsa från bibeln eller efterhand från den på samiska producerade Güttners postilla (Tat rektesjakkokes christendom tåbdemesne ja pargosne …) I de finskspråkiga församlingarna användes bl.a. Ericus Erici Postilla, Johan Wegelius postilla (Se pyhä ewangeliumillinen walkeus …) och  Misanders Sabbathin lepo. Kateketens huvuduppgift var att undervisa, men kateketen var också en församlingstjänare och kom, genom uppgiften att leda andakt och föreläsa från postillor etc., att handha ett lekmannauppdrag som ledare av gudstjänster.

De läskunniga uppmanades att döpa de små barnen genast efter födseln

En del av den intensifierade pastoralvården i lappmarkerna i Norge, Sverige och Finland fokuserade på doppraxis. Ett avgörande bekymmer var att barnen döptes vid för hög ålder. Kyrkorättsligt betonades att barnen skulle döpas inom åtta dagar efter födelsen, vilket inte var så lätt att genomföra. En stor del av befolkningen var nomadiserande och befann sig under långa tider av året på mycket långa avstånd från kyrkplatsen där prästen var bofast.

I de fall där husförhör förekom kunde prästen möjligtvis besöka deras hemvister en gång om året. Även de delar av befolkningen som blivit bofasta hade bosättningar på långt avstånd från kyrkbyn. Dessutom under tider av året var omöjlig att göra på grund av menföre och oväder, förutom att de var en allvarlig hälsorisk för de odöpta barnen. Till detta kommer också folktrons föreställningar med en ofta utbredd ovilja att utsätta de odöpta barnen för ”farliga” besvärliga resor. Dessa måste anstå till det barnen blivit äldre och till de tillfällen då familjen besökte kyrkplatsen i samband med att det hölls ting, marknad, skatteuppbörd och gudstjänster som man inte kunde utebli från.

Den utväg som valdes blev att uppmana de ”boksynta” (=de läskunniga) att döpa de små barnen genast efter födelsen och därefter låta dessa lekmannaledda barndop stadfästas/konfirmeras av prästen vid besöken på kyrkplatsen. Vid de så kallade lappskolorna meddelas undervisning ”i rätta sättet att nöddöpa”. I dopregister och dopböcker antecknades dessa dop oftast med mycket utförliga uppgifter. De norska dopregistren benämner dem som ”hemmedåp” med uppgifter om vem som döpt, vilka som var faddrar och vittnen. I de svenska och finska dopböckerna används termen ”nöddop” som markör för lekmannadopen och har likartade uppgifter som de norska registren. I de flesta fall innehåller dopregister och dopböcker utförliga uppgifter med tidpunkt för hemmedåp/nöddop och dopets stadfästelse.

Vid ett studium av dopseden inom i ”det nordliga rummet” med början i väster vid Tysfjorden och avslutat i öster vid Kemijärvi visar att dopseden utvecklas i stort sett på likartat sätt i hela området. Andelen lekmannadop utgör under vissa perioder nära nog alla dop, men är lägre ju kortare avståndet är till kyrkplatsen och möjligheten att låta prästen döpa ökar. Samtidigt sker dopen allt oftare inom den föreskrivna dopfristen om åtta dagar. Denna dopsed kom att bestå under flera hundra år och bryts inte förrän församlingsbildning och kommunikationer ökar möjligheterna till att få prästen att utföra dopen.   

Besöken till sockenkyrkan inskränktes till de större helgerna

Den kyrkliga traditionen värnade om att bevara söndagens helgd och gudstjänstfirande. Egentligen förutsatte kyrkans förordningar att församlingsborna endast i undantagsfall fick utebli från gudstjänsten. Befolkningen i ”det nordliga rummet” hade små möjligheter att delta vid gudstjänsterna på kyrkplatsen, som för många låg på flera resdagars avstånd. I lappmarkerna reglerades därför kraven på närvaro så att hänsyn togs till möjligheterna att deltaga, så kallad kyrkotour. Med lokala variationer inskränkte sig besöken vid sockenkyrkan, till de större helgerna – jul och påsk och större kyrkhelger som Marianpäivä och Antinpäivä. Dessutom inleddes vid 1700-talets mitt en organiserad form av lekmannaledda gudstjänster – byaböner.

Denna sed kan följas i visitationsprotokoll med början i norr från Utsjoki och Aviovaara byar i Kemi lappmark och alla lappmarkerna igenom. Mycket detaljerade uppgifter finns i samband med att Güttners till samiska översatta postilla introducerades. Församlingsvis redovisas vilka som köpt postillan och vilka som fått postillan gratis. Här uppträder ett tydligt mönster. Postillan delades ut gratis så att någon i varje byalag och bosättning fick motta den med uppgiften ”att om söndagarna föreläsa för de övriga”. På många håll tillsattes också uppsyningsmän vid byalagen med ansvar att samla byalaget till bön på söndagarna. Det kan sägas att med ökad läskunnighet bland lappmarkens folk skulle det också ”förplichtat wara läsa för them” vars bristande läskunnighet utgjorde ett hinder för att ta del av postillornas budskap.

Avslutande kommentar

Ovanstående tre exempel visar hur den intensifierade katekisationen och den tilltagande läskunnigheten är förutsättningar för hur kyrklig tradition utvecklats. Detta sker i interaktion med de förutsättningar ”det nordliga rummet” erbjuder och anpassas till gagn för individen. Däremot uppvisar hanteringen av undervisnings- och gudstjänstspråk att i vart fall Tornesamiskan icke fick det utrymme den rimligen skulle haft.

Hemmets husandakt som hade utvecklats till att bli byalagets gemensamma husandakt på söndagarna, en tradition där byalagets folk turvis samlades till gudstjänst, kom i samband med att den laestadianska väckelsen spreds i de norra lappmarkerna vid 1800-talets mitt, att fyllas med ett delvis nytt innehåll, men det är en annan historia.

 

Författaren Sölve Anderzén (f. 1939), teologie doktor, är docent i kyrkohistoria vid Åbo Akademi. 

 

Litteratur:

Amundsen, Arne Bugge, Folkelig og kirkelig tradisjon: dåpsforståelser i Norge særlig på 1800-tallet. Oslo. 1989.

Anderzén, Sölve, Language, literacy and religion: popular education in the Torne Laplands, 1744-1803. I Lindmark, Daniel (Ed.) Religious education in history. (Kulturens frontlinjer, Skrifter från forskningsprogrammet Kulturgräns Norr). Umeå. 2003.

Anderzén, Sölve, Dop och doppraxis: Nordskandinavien under 1600- och 1700-talen. I Skarstein, Sigrid (red.) Dåp og død: din inngang og din utgang. (Ruija kvenmuseum, Museumskrift nr. 3). Vadsø. 2003.

Anderzén, Sölve, ”att lära dem som behöfwa …”: undervisning, byabön och dop i Kemi och Torne lappmarker: två bidrag till 1700-talets kyrkohistoria på Nordkalotten. (Forskningsarkviet vid Umeå universitet, Scriptum Nr 39). Umeå. 1995.

Kylli, Ritva, Kirkon ja saamelaisten kohtaaminen Utsjoella ja Inarissa 1742-1886. (Studia historica septentrionalia 47). Rovaniemi. 2005. 

Kähkönen, Esko, Katekeetat Suomen Lapissa 200 vuotta. (Lapin korkeakoulun kasvatustieteellisiä julkaisua. A, Tieteellisiä tutkimuksia; 4). Rovaniemi. 1988.

Steen, Adolf, Samenes kristning og finnesmisjonen til 1888. (Avhandlinger utg. Av Egede-Instituttet. 65). Oslo. 1954.

Widén, Bill, Kristedomsundervisning och nomadliv. (Acta Academiæ Aboensis Hum. 28:1). Åbo. 1964.

Widén, Bill, Kateketinstitutionen i Sveriges och Finlands lappmarker 1744-1820. (Acta Academiæ Aboensis Hum. 29:1). Åbo. 1965.