Teologiska utmaningar i en postsekulariserad tid
Artikel lyfter fram språkets betydelse i det offentliga rummet. Artikeln tolkar detta som ett led i en längre utveckling och pekar på några utmaningar som situationen medför för den religionsvetenskapliga och teologiska forskningen.
Professor Göran Bexell i Lund genomförde i början av 1990-talet en studie av vad han kallar svensk moralpolitik från 1950 till 1990. Han ville ta reda på hur bestämda ”moralfrågor” behandlats i svensk politik under nämnda tid.
Han fann att den politiska diskussionen kring vissa moralfrågor genomgick en mycket tydlig förändring: Det första steget i utvecklingen skedde när man övergick från en traditionell användning av ett moraliskt språk, till en tid då detta språkbruk försvann. Det ersattes av ett ”moraliskt neutralt”, mera ”objektivt” sätt att förhålla sig till aktuella politiska frågorna. Det här betecknar han med uttrycket avmoralisering.
Moral och etik blev en privatsak
Avmoraliseringen innebar att frågorna i offentligheten inte gärna diskuterades i moraliska termer. I politiken skulle man förhålla sig neutralt i moraliskt brännande frågor. Moral och etik blev en privatsak. Moraluppfattningar sågs vanligen som subjektivt tyckande.
När Bexell följer med den politiska diskussionens utveckling noterar han att man på 80- och 90-talen kan urskilja en klar förändring. Den kallar han en remoralisering. Det blir igen ”rumsrent” att diskutera moraliska synpunkter offentligt Här pekar Bexell på en utveckling som vi för närvarande är mitt uppe i.
Den nuvarande situationen innebär bl.a. att ett moraliskt färgat språkbruk igen tas till heders. Man återupptäcker de moraliska frågornas komplexitet. Man kan ställa krav på att staten skall ta ställning också i moraliska frågor, bl.a. genom lagstiftningen. Det här sammanhänger med att moralfrågor inte längre ses som subjektiva och privata. Etiken uppfattas som mera objektiv och prövbar. Därmed kan politikerna inte undgå en moralisk diskussion.
Jag tolkar Bexells resultat på följande sätt: Fram till 1950-talet hade kyrkan stort inflytande över den moraliska diskussionen. Det var helt enkelt de kyrkliga ämbetsinnehavarna som i stor utsträckning definierade moraliska ord och uttryck. För att kunna lösgöra sig från kyrkligt sanktionerat, moraliskt språk måste människor helt frigöra sig från den traditionella moraliska terminologin. Först sen kyrkan, genom denna frigörelse, förlorat makten att definiera det moraliska språket kunde man återta traditionella termer. Dessa fick nu en ny innebörd, definierad av språkanvändarna själva.
Jag tror Bexell fångat in ett centralt drag i europeisk och framför allt nordisk utveckling på livssynernas område med betydligt vidare relevans än den svenska moralpolitiken. Jag skall nu peka på att vi kan se en parallell utveckling när det gäller religionens betydelse i offentligheten.
Sekulariseringen – den religiösa förändringens första steg
Religionssociologernas beskrivning av den religiöst sociala utvecklingen i norra Europa (och USA) under fr.a. 1900-talet är rätt samstämmig.
Det västerländska samhället och den västerländska kulturen har i moderniseringsprocessen genomgått en differentiering. Sålunda skapades dagens samhälleliga institutioner som oftast är klart åtskilda från varandra. Den här processen medförde att religionens samhälleliga roll förändrades. Från att ha varit en inflytelserik institution, med inflytande inom de flesta områdena i samhället, blev kyrkan garant för en samhällelig sektor, den religiösa. Den religiösa institutionen började verka vid sidan av andra: vetenskap, politik, ekonomi, idrott, konst m.m. Differentieringen innebar en sekularisering av alla samhällssektorer utom den religiösa, d.v.s. kyrkan.
Inom den offentliga sfären utanför kyrkan gick utvecklingen fort. När den religiösa institutionen (kyrkan) förlorade sitt direkta inflytande över övriga samhällssektorer förändrades det religiösas roll. Religionen var inte längre samhällsbärande i samma grad som förut. Därmed backades den inte heller upp av hela samhället på samma sätt som tidigare.
Religion blev en fråga för individerna, inte för samhället i stort. Inom den specifikt religiösa sektorn fick samtidigt individen alltmera utrymme, med en form av privatreligion som följd. ”Jag tror på Gud, men inte som kyrkan lär.”
När det gäller grunddragen i den beskrivna sekulariseringsprocessen så är de religionssociologiska forskarna tämligen överens.
Det religiösa språket tystnade
Jag vill nu, i linje med Bexells resonemang, se också på denna förändring för religionen som en (nödvändig) sida av den moderna frigörelseprocessen. Frigörelsen på religionens område kan beskrivas som en kamp om rätten att definiera det religiösa språket.
Det är närmast självklart att den religiösa traditionen och det religiösa språket i Europa länge uppfattades som knutna till och definierade av den kristna kyrkan. I Norden gällde det här delvis långt in på 1900-talet. För att det skulle bli möjligt för samhällets olika institutioner att lösgöra sig från det nämnda inflytandet utvecklade man följaktligen ett eget språkbruk, inom varje enskild sektor. I vetenskapen växte ett helt eget språk fram, i ekonomin försökte man skapa en egen logik, likaså i rättsväsendet o.s.v. Också politiken försökte man avsakralisera på ett motsvarande sätt – med växlande framgång.
Sist lösgjordes det moraliska språket och tänkandet. Men också religion och moral kom till slut att lösgöras från varandra. I de nordiska länderna skedde det först under senare delen av 1900-talet, som Bexells undersökning antyder. Fram till dess väckte moraliskt centrala uttryck, ’god och ond’, ’skuld’, ’förlåtelse’ m.m. vanligen religiösa associationer. Man var god i Guds ögon, skulden gällde ofta mera inför Gud än inför medmänniskor o.s.v.
Man kunde sammanfatta utvecklingen på följande sätt. Avsakralisering innebar att man upphörde att använda religiöst laddade ord och begrepp. Det här skedde i första hand i den offentliga sfären, men alltmera även på det privata planet. Ord såsom ”Gud”, ”Jesus”, ”den heliga Anden”, ”frälsning”, ”pånyttfödelse”, liksom meningar där sådana ord ingår, såsom ”Kriget som ett Guds straff”, ”Ekonomisk framgång är en följd av tro” m.m. försvann. Frågor och händelser diskuterades inte längre som religiösa frågor. Religion skulle därför hållas utanför den offentliga sfären. Religionen blev en privatsak (eller en sak för ett specifikt religöst sammanhang) och religiösa uppfattningar sågs i första hand som subjektiva uttryck för privata åsikter och individuella, ofta godtyckliga val.
Ett religiöst språk återkommer – världen resakraliseras
Religionssociologerna tycks idag vara osäkra på hur man skall tolka de senaste årtiondenas utveckling. Framför allt gäller det frågan hur det kommer sig att religionen, istället för att sakta dö bort, nu kommit tillbaka med ny kraft. Vi ser nämligen idag tecken på att detta håller på att ske. Religionen har fått ökat utrymme, men samtidigt har den antagit ny gestalt.
Också här vill jag fokusera på språket och innebörden i det språk som används. Det är något som sällan utvecklas systematiskt i den sociologiska litteratur som jag studerat. Också här kan vi återknyta till Bexells modellresonemang.
Med uttrycket resakralisering vill jag beteckna den religionens återkomst som vi idag tycks se. Min tes är att denna resakralisering blivit möjlig genom att man först genomgått den ovan nämnda nedmonteringen av det religiösa språket. Bandet till den religiösa institution som velat definiera det religiösa språkets innehåll har upplösts. Därigenom har människor fått en ny möjlighet att själva utveckla ett religiöst färgat språk som kan uppfattas som adekvat, både i privata och i offentliga sammanhang.
Religiöst språk igen blir rumsrent
Empiriska undersökningar idag antyder att min tes är riktig. Vi lever idag i en situation då religiöst språk igen blir rumsrent. Man kan igen ta ordet ”Gud” i sin mun utan att rodna. Konkreta uttryck för den här situationen i Finland finner vi t.ex. i sociologen och den forne marxisten Antti Eskolas böcker kring religiös tro. Ett annat färskt exempel är kulturjournalisten Erik Wahlströms bok ”Gud” från hösten 2006.
Men det återupplivade intresset för religion i det offentliga rummet är inte en enkel återgång till den äldre förståelsen av religiöst språk som vi kunde möta i enhetssamhället. Människan upplever att hon är myndig i förhållande till kyrkan också på religionens område.
Vi kunde sammanfatta den pågående resakraliseringen av det offentliga rummet på följande sätt: Religiösa ord och uttryck blir igen mera frekventa i den offentliga debatten. Man håller på att återupptäcka det religiösa livets komplexitet och betydelseskiftningar. Man finner därför ett ökat behov att kunna diskutera religiösa frågor offentligt. Tendensen att tysta ned religiösa frågor avtar. Religiösa föreställningar bedöms inte längre som subjektiva, godtyckliga och privata, utan allt mera som reella, möjliga att diskutera och kommunicera kring på ett meningsfullt sätt. Ett samtal kring religion uppfattas inte som pinsamt utan tvärtom som meningsfullt och viktigt.
Utmaningar för teologi och religionsvetenskap
Den bild jag skisserat vilar framför allt på en filosofisk reflektion över språkets roll och mening. Bilden är delvis hypotetisk. Den kan därför ge anledning till en lång rad empiriska undersökningar som kan pröva och belysa mitt resonemang. Här öppnar sig möjligheter till intressanta projekt, där kyrkohistoriker, religionssociologer och språkligt inriktade systematiker kunde samarbeta. Möjliga teman kunde gälla det politiska och ekonomiska språket, administrationens språkanvändning, språket i litteraturen, i massmedia m.m. En dimension som jag inte haft utrymme för här, men som måste beaktas i varje sådan forskning, är vår tids spänning mellan modernt och modernitetskritiskt (senmodernt) tänkande.
Tage Kurtén: professor i systematisk teologi vid Åbo Akademi
Referenser
Texten är en starkt förkortad version av min artikel ”Gud i Norden. Teologi och empiri” i Tidskrift for Teologi of Kirke. Vol.75, Nr 2/3, 2004, ss 111-128.
Viktigaste litteratur och källor:
Bexell, G. Svensk moralpolitik. Några moraliska frågors behandling i riksdags- och regeringsarbetet sedan 1950-talet. Lund: Lund University Press. 1995.
Fenn, R.K.. (ed) The Blackwell Companion to the Sociology of Religion. Malden et al.: Blackwell. 2003.
Gustafsson, G. & Pettersson T. (red) Folkkyrkor och religiös pluralism – den nordiska religiösa modellen.. Stockholm: Verbum. 2001.
Heelas, P. (ed) Religion, Modernity and Postmodernity. Oxford-Malden: Blackwell. 1998.
Henriksen, J.O. & Krogseth, O. (red) Pluralisme of identitet. Kulturantropologiske perspektiver på nordiske nasjonalkirker i møte med religion og moralisk pluralisme. Oslo: Gyldendal Akademisk. 2001.
Kääriäinen, K..et al. Moderni kirkkokansa. Suomalaisten uskonnollisuus uudella vuosituhannella. Jyväskylä: Kirkon tutkimuskeskuksen julkaisuja 82. 2005.
Svenungsson, J. Guds återkomst. En studie av gudsbegreppet inom postmodern filosofi. Lund: Lund universitet. 2002.
Østnor, L. (red) Etisk pluralisme i Norden. Kristiansand: HøyskoleForlaget