En pro gradu -intervju: Erfarenheter av antisemitism har ökat i Finland

Antisemitismen är säkert ett av den europeiska historiens mest högljutt tigna teman, som med jämna mellanrum påminner om sig själv genom oväntade utbrott, såsom i slutet av april i form av skjutningar i en synagoga i San Diego. Att fenomenet är ett historiskt faktum blir i stort sett inte mera ifrågasatt, och den likaså obestridliga som sorgliga eskaleringen i förintelsen har gått igenom talrika djupanalyser. Men vågar någon efter allt det vilja titta omkring sig här och nu, i det lilla 2010-talets Finland och fråga sig: har vi, och i så fall vad?

Sabina Lumivirta (Sweins) har vågat det. I sin avhandling pro gradu i religionsvetenskap vid Åbo Akademi ”Erfarenheter av Antisemitism. En enkätstudie bland judar i Finland” (2018) tar hon itu med frågan om hur det är och känns att vara jude i Finland idag. I ljuset av bland annat händelserna i San Diego kan inte heller det faktumet bli förbisedd att den större majoriteten av Lumivirtas respondenter uttryckte i enkäten en rädsla för ett terrordåd riktade mot judar.

Men hur ser det ut idag?

Kuva: Dhruv Weaver/ unsplash.com.Antisemitismen blev ett naturligt val till ett gradutema, när Lumivirta såg tillbaka till sina tidigare studier och vad hon fokuserat på där. Under sitt utbyte i Prag hade hon tagit flera kurser om judendomen och dess historia, samt förintelsen – alltså judendomen som överkategori blev snabbt fastställt. Den sista perspektivvinklingen till antisemitismen i Finland hittade Lumivirta i sin egen bokhylla.

– Under mitt första studieår rensades ÅA:s bibliotek och böckerna som ansågs vara överlopps delades ut åt studeranden. Jag gick då hem med en stor hög böcker om bland annat judendomen. Jag kollade igenom min bokhylla då jag letade efter inspiration för gradun och där låg Svante Lundgrens enkätundersökning Suomen juutalaiset – Usko, tavat ja asenteet. När jag sedan hittade frågorna om antisemitism som han ställt stod det klart för mig att detta är något som borde undersökas mer.

Lumivirta var speciellt intresserad av frågorna över den aktuella situationen i Finland. Vem, vad och hur här och nu, var dock frågor, som hon fick konstatera att inte vunnit någon omfattande uppmärksamhet i forskningen hittills. Alltså där hade hon ett fält att arbeta på.

– Efter lite bakgrundsforskning insåg jag att man tidigare främst fokuserat på antisemitismens historia istället för att fråga hur läget ser ut i samtiden. Med främlingsfientligheten som ökar i Europa ansåg jag att ämnet var högst aktuellt.

Uppdatering av läget

Som redan namnet av avhandlingen tyder, är det fråga om en enkätundersökning. Lumivirtas frågeenkät baserar sig på Svante Lundgrens enkätsfrågor från dennes undersökning från år 2001. Fokuset i Lumivirtas arbete ligger dock mer specifikt på just antisemitismen, i jämförelse med Lundgrens mera omfattande undersökning om det judiska livet i Finland.

Lumivirtas enkät skickades per mejl av de judiska församlingarna i Helsingfors och Åbo och sammanlagt fick hon 113 svar, mestadels från Helsingfors judiska församling. I sin avhandling jämför Lumivirta sina resultat med Lundgrens och analyserar svar till de öppna frågorna med hjälp av tre kategorier av antisemitism av Lars Dencik och Karl Marosi från år 2016.

En stämning av ökad antisemitism

Som resultat konstaterar Lumivirta att antisemitismen i Finland tycks, enligt erfarenheten av respondenterna, har ökat under de gångna 15 åren efter Lundgrens undersökning.

– Ungefär hälften av respondenterna hade blivit utsatta för antisemitism och tre fjärdedelar ansåg att antisemitismen har ökat. De flesta som upplevde antisemitism svarade att det skedde på nätet, på jobbet och på allmänna områden. Över hälften ansåg att situationen i Israel kan göra det svårt att vara jude i Finland.

Av Denciks och Marosis kategorier gick det att identifiera klassisk antisemitism, som baserar sig på klassiska antisemitiska stereotypier, samt Israel-härledd antisemitism, där motivet för attacken mot en judisk person grundar sig på existensen eller åtgärder av staten Israel. På upplysningsantisemitism, dvs. kritik mot judiska traditioner, som anses gå emot till exempel barnens eller djurens rättigheter, fanns det inga tydliga exempel i Lumivirtas material.

Otrygghet och arbetsantisemitism på alla utbildningsnivåer

Särskilt oroväckande håller Lumivirta sin anmärkning om en ökad känsla av otrygghet bland judarna i Finland, som kom fram i svaren. Till exempel rädslan för ett terrordåd mot judar förekom hos nästan alla respondenterna ofta eller någon gång. Allt som allt tycker Lumivirta att ämnet antisemitism in Finland förtjänar mera uppmärksamhet i forskningen.

– Vittnesmålen om hur respondenterna upplevt antisemitism på arbetsplatsen, även bland högutbildade, är något som borde forskas mer i. Jag upplever att då folk talar om diskriminering eller rasism i Finland tänker dom sig att det handlar om lågutbildade personer. Trots att judarna är en liten minoritet i Finland anser jag att det är oroväckande ifall man inte ser till deras trygghet.

Religionsundervisning, religionsdialog och andra utmaningar

Efter gradun har Lumivirta jobbat som religionslärare i huvudstadsregionen. Det är också det som hon gärna vill fortsätta med i framtiden. Vilket dock inte betyder att hon skulle glömma bort sitt kall till motverkan av rasism, utan arbete för religionsdialog och förebyggande av diskrimineringen hör som självklarhet till framtidsbilden vid sidan om – liksom som en naturlig del av – skolarbetet.

Även möjligheten av fortsatt forskning om antisemitismen vid ett passligt tillfälle har varit i tankarna. Det projektet får dock väl ännu vänta sin tid, när den blivande modern snart får helt andra utmaningar att tänka på.