Mot teologins nollpunkt – ett omanifest

Det kan väl låta udda, men nu tänkte jag faktiskt rota runt efter teologins nollpunkt. Vad ska du där att göra? kanske du frågar. Och var hittar du den?

Egentligen kan jag lika gärna svara direkt. För till frågan finns enbart ett enkelt svar: Jag vet inte. Så är det med nollpunkter. Jag är inte ens säker på om jag vet vad en nollpunkt är. Men jag tror att den kan gömma sig mellan barken och veden, kilad in någonstans mellan goddag och yxskaft; möjligen befinner den sig i närheten av detta som oväntat visar sig när du går i andra tankar – eller låter bli att visa sig, eftersom det inte äger någon form och inte låter sig meddela i något språk som du talar, liksom känslan av att vara kär, en soluppgång över en stilla sjö, spädbarnsandning eller skrynkliga händer över gåshud. Den är belägen på skuggsidan, bortom tro och tanke, på ställen där människor ofta passerar men bara sällan kollar. Som när vi hör ett eko och säger till oss själva att det inte är annat än ett genljud – därför att vi är övertygade om att det som inte uttrycks med rationell flit inte är värt att lyssna på, inte säger oss något, ett råmande mellan träden, tranors skrik högt i fjärran.

Ett hänfört kvitter

Jag lyssnade till vokalensemblen Cappella Romanas inspelning av Kassias sånger när jag kom att tänka på nollpunkten. Kassia (ca. 810–865) är den första kvinnliga komponisten vars musik har bevarats. Hon skrev dessutom texterna till sina liturgiska kompositioner. Ortodoxa gudstjänstbesökare känner hennes korta sång för stilla veckan: Kvinnan som smörjer Jesus talar till honom medan hon stryker den väldoftande oljan mjukt över hans hud. Det är en berättelse om hängivenhet och intimitet, tårar, begär, fötter och hår.

K i n t i n t i n t i t i t i t i t i t i t i t i t i t i …

De kvittrar. Orden löser upp sig i räckor av upprepade stavelser, ti efter ti efter ti, ljud som sakta tappar innebörd och upphör att betyda. Eller åtminstone betyder de inget för mitt rationella förnuft. Jag förstår inte vad jag ska förstå. Det tvingar mig i alla fall lyssna på ett annat sätt, drar in mig i ett mer extatiskt hörande, ett surrande snurrande i mig, i detta som kvinnan beskriver som åtråns månlösa natt. Hon tappar sans och reson. Hennes förtvivlan gråter och klagar, rinner ur hennes kropp, medan rösten förlorar sig i tungotal:

d e n e i t a n e n a n  a n e kh e t a n e n a n e n a …

Den talande är upplöst i tårar, men också talet löser upp sig. Längtan blandar sig med ånger. När hon kommer ihåg Evas och sina egna synder (gr. amartia), börjar stämman stamma ordentligt:

a t a t a t a n t a n t a t a t a t a a t a n e n a n e kh e n a …

Ångern skrumpnar med beröringen. Hon rör vid honom. Och i själva mötet med huden stannar hon återigen upp, mitt emellan det egna hjärtat och kyssen (kardia och kataphilo), mellan uttalandet av dessa – två ord som båda börjar med ka- på grekiska. Hon kan inte annat än att glida in i ett nytt glidande:

k a i a n a n e n e  n e n a n o  n e kh e kh e n e i a n e n a…

Utspända mellan pulsen och läpparna, som båda omfamnar Kristus, tystnar meningarna; enbart ekon genljuder från tungor, ljudet av det som inte låter sig sägas.

Dessa obegripliga läten beskrivs dock inte som kakofoni; de kallas kalofoni – skönt ljud. I den kalofoniska kyrkomusiken tangerar kören en nollpunkt, rör sig mot en glipa, ett valv i en spricka, där betydelserna löser upp sig, och det att vara hänförd kommer till uttryck i ett surrande, svirrande, en sorts kvitter.

Eko av fröjd

Ingen vet vem som har skrivit den eller när. Det enda vi kan vara säkra på, är att den inte har författats av en erkänd eller okontroversiell man; då hade vi vetat det. Akathistoshymnen är likväl bland den ortodoxa världens mest uppskattade Mariasånger. Den sjöngs vartenda år under fastan, men också vid andra tillfällen – som när jag kom på mig själv med att gnola på heden häromdagen. I strof efter strof drar hymnen de sjungande in i kedjor av fröjd. Det är ängelns ord till Maria som upprepas – ”Var hälsad, du högt benådade!” (Luk 1.28) – men ”var hälsad” (khaire) på grekiska betyder också ”fröjda dig”, och just i den här kompositionen utnyttjas dubbelheten tillfullo. Tolv plus en gång genljuder varenda långstrof av dessa ord – ”fröjda dig!” ”fröjda dig!” ”fröjda dig!” … i en verbal trance, ett cirklande runtom cirklandet – som inte ger ny information utan rör sig runt en punkt som inte riktigt identifieras – fyller sången luften med strömmar av gentagna ljud och vädrar med fröjd.

Eller vi kan tala om det på ett annat sätt: Varje ”fröjda dig” inleder en bildrik sats om Gudsmodern. Vildväxande och obeskurna grenar från ”fröjda dig”-stammen drar ihop sig till komplexa snår. Nollpunkt? Så kan det i alla fall låta:

fröjda dig, 
                ur dig skiner vår frid
fröjda dig, 
                i dig skyms all nid
...
fröjda dig, 
                ditt ljus föddes outsägligt
fröjda dig, 
                ditt hur fördes inte fram
...
fröjda dig, 
                gren med ovissneligt skott, 
fröjda dig, 
                ren är din fruktsamma lott.
fröjda dig, 
                den barmhärtige odlaren odlar du.
fröjda dig, 
                våra livs planterare planterar du.
fröjda dig, 
                mylla med nådig bördighet.

Rik och frodig skjuter metaforiken ut i rankor som växer i varandra, griper om andra gripanden. Det är inga meningslösa ord, det är inte det, men de har dragit sig samman av andra anledningar än att jag enkelt ska kunna urskilja en entydig mening. Deras hälsning och hänryckta fröjd träffar mig, stannar med mig, även om den riktar sig till Jungfrun; samtidigt klär den avancerade leken – med rim och rytm och assonanser och litterära figurationer – mön från Nasaret i rikt ornamenterade vävnader. Hon är så mycket, så mycket, att hon inte kan skönjas. Icke desto mindre framstår hon själv som det outsägligas källa. Hennes hur kan inte besvaras. Huret föder inga svar. Huret närmar sig origo.

Under en rörlig himmel

Vid en annan nollpunkt i en mörk skog sitter en annan gestalt och visslar. När Mumintrollet beger sig ut i den gåtfulla vintern, medan alla sover, råkar han se ett ljus i mörkret. Det är vid detta ljus – en snölykta – som Too-ticki sitter och visslar. Sångens refräng handlar om sådant som man inte förstår, säger hon. Till Mumin förklarar hon: ”Just nu tänker jag på norrsken. Man vet inte om det finns eller bara syns. Allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig.”

Jag har tagit fram Tove Janssons gamla klassiker Trollvinter. Too-ticki är verkligen en varelse vid teologins nollpunkt, en som litar på det oförklarliga och känner sig hemma i en värld där norrskenet dansar stilla utan svar. Det lugnar mig.

En annan vinter i historien står en grupp visa män utanför en grotta på marken och tittar in. De har följt ljuset från en stjärna. Grottingången täcks av en dörr. Det är en konstig scen som utspelar sig under den lysande himlen. Men den bysantinska poeten Romanos Meloden (ca. 485–560), som själv hade rest till Konstantinopel från den syriska provinsen, föreställer sig att det är så det går till, att stjärntydarna pratar med Maria genom dörren och ber om att få komma in till krubban.

Modern konfererar med sin nyfödde son innan hon släpper in dem. I den bysantinska traditionens mest omtyckta julsång bestämmer sig Jungfrun för att välkomna de visa männen efter att hon först har lyssnat på Jesusbarnets gåtfulla tal:

”Ta emot ... dem som mottog mig;
ty jag är i dessa som jag är i din famn;
jag lämnade inte dig, men kom hit med dem.”

Då öppnar hon dörren och tar emot 
de visas församling;
en dörr öppnar den stängde
porten som Kristus ensam gick genom;
en dörr öppnar hon som har öppnats
men inte alls bestulits kyskhetsskatten;
hon som födde en dörr öppnade en dörr ...

Alla trösklar representerar en brytpunkt, alla brytpunkt en ny vy. Att träda över en tröskel är att röra sig från ett förr till ett efter, från den öde marken till det hemlighetsfulla evangeliets mörker. Visst är Kristus överallt, visst har han på något sätt funnits i männens kroppar, men att få komma nära hans och hennes kroppar i grottmörkret är något annat. De passerar tröskeln; det tycks som en nollpunkt. Ett ställe där något ses som inte kan förstås.

Medan de visa männen träder in kontemplerar diktaren dörren. Han öppnar liksom en dörr i dörren och låter Modern vara där, som en tröskelvarelse, ett öppnande. Och eftersom både dörr och port är feminina substantiv på grekiska går Moder och dörr och port över i och genom varandra på sätt som inte går att återge på svenska. De är varandras öppnande. Hon som öppnar är själv en port eller en dörr, en som är öppen men ändå inte. En öppning som ej är öppen. Mitt i denna oöppnade öppning föder hon en annan dörr, en vi kan läsa som Kristus, han som talade om sig själv som en dörr (Johannesevangeliet 10:9). Dörr får betyda så mycket i den täta lilla strofen – grottans dörr, Modern som dörr, hennes mödom som dörr, kanske dörrarna i den sjungande församlingens kyrka, Sonen som dörr, alla dörrar som slår upp och in i varandra, den som knarrade medan jag läste Mumin. Att förfölja alla betydningstrådar skulle leda ut i det orimliga: de visa männen leds in genom Jungfruns kött till den kroppsliga ingången i krubban. Det går inte. Det är trots allt en sång om sådant som man inte förstår. Språket håller inte det det lovar. Om det någonsin har lovat något. Det säger något annat än det låtsas säga. Det spricker. Språket öppnar en dörr in mot nollpunkten.

Hur som helst

Vi människor vill så gärna att våra ord ska förklara, betyda, upplysa, förtydliga, undervisa. Och teologin förväntas svara på de stora frågorna: Hur kan Guden vara en enda men på samma gång tre personer? Hur kunde ondskan komma in i en värld som skapades av en god Gud? Och hur kan denna Gudens Son lösa människoskapta problem med sitt lidande?

Vid teologins nollpunkt är det tyst kring sådana frågor. Och det är ingen där som försöker svara heller. Hur har satts åt sidan. Bara ett visslande hörs. Vid teologins nollpunkt kollapsar det stora in i det lilla, och vi står där med halm och dörrar och tårar, skott ur myllan, nattens långa blickar, födelse, norrsken, utdraget hår. Vid teologins nollpunkt låter vårt tal som spädbarnens eller djurens tal, eller växternas – eller den envisa nordanvindens medan den susar genom grenarna. Ändå är det något där som berör i sin betydelselösa ringhet. Eller så har det varit för mig. Något känns rätt, även om det varken gestaltar mening eller system eller förnuft.

Det samlar sig i ett hörn – i hörnet som jag har kallat teologins nollpunkt samlar sig allehanda sådant, och de otydliga rösternas kör sjunger obegripliga sånger på ett språk med snavande grammatik. Och det ljuva är inte det delikata sättet på vilket meningar bryter ihop, utan detta hur hur både och ock varde vår.

Alla översättningar från grekiskan är mina egna. Jag har fokuserat ordlekarna och rimmen och de retoriska effekterna mer än exakt ordagrannhet.

Kirjoittaja

Bibliografi

– Arentzen, Thomas: The Virgin in Song: Mary and the Poetry of Romanos the Melodist, University of Pennsylvania Press, 2017.

– Cappella Romana & Alexander Lingas: Hymns of Kassiani (CD-häfte med Kassias texter på engelska och Alexander Lingas essä om henne) Cappella Records, 2021.

– Jansson, Tove: Trollvinter, Förlaget M, 2017.

– Svenskt patristiskt bibliotek, band I: Gudstjänst & kyrkoliv (med Per Beskows översättning av Akathistoshymnen) Artos, 1998.