Den nicenska trosbekännelsen har flera rötter

Varför innehåller de tidigkristna trosbekännelserna just det som de gör, och inte något om Jesu under och liknelser, kyrkans etiska undervisning eller centrala berättelser i Israels historia? Ansågs dessa inte som viktiga eller finns det någon annan orsak?

Den nicenska trosbekännelsen, som formulerades vid det första ekumeniska konciliet år 325, förenar alla stora kyrkor. Ibland undras det ändå varför den – i likhet med andra tidigkristna trosbekännelser – fokuserar bara på läran om Gud och vem Jesus Kristus är, men säger ingenting om många andra teman som är centrala i den kristna tron, såsom den gyllene regeln (Mt 7:12), det dubbla kärleksbudet (Mk 12:29) eller de tio budorden (5 Mos 5:6-21). Frågan blir ännu tydligare då man minns att tidigkristna biskopar, såsom Kyrillos av Jerusalem, kunde säga till sina dopkandidater att trosbekännelsen sammanfattar ”hela trosundervisningen” som baserar sig på ”hela Skriften” (Cat. 4.12). Vad menade Kyrillos och hans kolleger med sådana påståenden?

Frances Young, som är en av de mest kända forskarna inom tidigkristna trosbekännelser, har behandlat förhållandet mellan Skriften och trosbekännelser i flera av sina verk. Hon menar att studiet av trosbekännelsens rötter och framförallt Irenaeus verk Bevis för den apostoliska förkunnelsen hjälper till att förstå trosbekännelsens karaktär. I denna artikel utvecklar jag hennes tankar, men använder även texter av Anatolios, Phillip Cary, John Behr och Wolfram Kinzig.

Dopbekännelser

Biskopar som samlades i Nicaea behövde inte börja från grunden när de formulerade trosbekännelsen. De hade tidigare material till sitt förfogande, framförallt bekännelser som använts i dopundervisning och vid dopet, längre och kortare sammanfattningar av den kristna tron (sk. regulae) samt hela den dåtida teologiska litteraturen. En del av detta material har varit muntligt – det finns texter där dopkandidater explicit förbjuds att skriva ner trosbekännelsens ord.

Den tidigaste kända bekännelsen härstammar från Rom eller dess omgivning från början av 200-talet – den Apostoliska trosbekännelsen bygger på denna text.

Dopbekännelserna hade en tredelad struktur som grundade sig på dopbefallningen ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn” (Matt 28:19). De var lokala, dvs. de kunde variera från ort till ort även om det centrala innehållet var detsamma. Den tidigaste kända bekännelsen härstammar från Rom eller dess omgivning från början av 200-talet – den Apostoliska trosbekännelsen bygger på denna text.

Dopbekännelserna hade olika funktioner. De uttryckte kyrkans gemensamma tro, men även de enskilda dopkandidaternas personliga engagemang. De handlade om en relation mellan personer – den ortodoxa teologen John Behr skriver att en trosbekännelse är ett svar till Jesu fråga: ”Vem säger ni att jag är?” (Mark 8:29). De var till sin karaktär lovprisning, riktade till den Treenige Guden. Dopbekännelsernas primära uppgift var därför inte en avgränsning mot heresier utan att fungera som en sammanfattning av den apostoliska undervisningen och att ge ett uttryck för personlig tro och tillit.

I dopundervisningen ingick även etik. De nya kristna måste lära sig hur en kristen lever och varför. Ambrosius predikningar till dopkandidater är bra exempel på detta. Det ingick undervisning i Skriften, vilket syns t.ex. i hur Egeria, en pilgrim från 380-talet, beundrar omfattningen och djupet av undervisningen i Jerusalem. Man undvek alltså inte teman som etik och Jesu under, tvärtom; de bara togs inte med i dopbekännelsen som istället fokuserade på vem Gud är.

Trons regel

Vid sidan av dopbekännelserna hör även trons regel (lat. regula fidei) till förhistorien av den nicenska trosbekännelsen. Samtidigt som man använde dopbekännelser formulerades även dessa sammanfattningar av tron. Deras omfattning och ordalydelse varierade, och även om det finns flera skriftliga versioner bevarade, är det klart att det fanns även muntliga regulae. En trons regel börjar inte med orden ”Jag tror” eller ”Vi tror” som bekännelserna gör. Gemensamt med dopbekännelser är att även dessa fokuserar på att skildra vem Gud är – det finns ingen undervisning om etik eller Jesu under i dessa texter heller.

Dessa regulae har använts i undervisningen av den kristna tron, men i motsats till dopbekännelser har en av deras viktiga funktioner varit att bekämpa heresier, dvs. tolkningar av den kristna tron som ansågs sätta frälsningen i fara. På grekiska heter regeln kanon – samma ord som används om bibelkanon. Regeln fungerar alltså som kriterium för sann eller falsk undervisning.

Trons regel som grund till trosbekännelserna

Frances Young menar att trons regel aldrig var avsedd att vara en sammanfattning av Skriften i modern mening, men däremot nog i en mening den antika människan förstod det. Den är som en plan som visar vad Skriften egentligen handlar om. Hon jämför regeln med en intrig av ett skådespel: den visar hur Gud agerar i frälsningshistorien. Man kunde också jämföra den med en disposition av en bok: den visar vad som är viktigt, och vad man ska lära sig mera om.

Trons regel är alltså avsedd att bli förklarad. Det är precis det som Irenaeus i sin bok Bevis för den apostoliska förkunnelsen gör: han presenterar en regel, och därefter förklarar den i detalj i ljuset av Skriften. Regeln är tredelad Fader – Son – Ande, och skildrar hur den Treenige Guden är verksam i världen.

Detta är vår tros huvudpunkter, byggnadens grundval och den trygga vägen: Gud, Fadern, oskapad, ofattbar, osynlig, en enda Gud, alltings skapare. Detta är den första huvudpunkten i vår tro.

Den andra huvudpunkten är Guds Ord, Guds Son, Kristus Jesus, vår Herre, som uppenbarades för profeterna allt efter deras sätt att profetera och enligt ordningen i Faderns frälsningsplan. Genom honom har allting blivit till och vid tidens slut har han blivit människa bland människor, synlig och påtaglig för att sammanfatta allt, förinta döden, låta livet träda fram och skapa gemenskap mellan Gud och människa.             

Den tredje huvudpunkten är den helige Ande genom vilken profeterna profeterade, fäderna undervisade om Gud och de rättfärdiga leddes på rättfärdighetens väg. Vid tidernas ände har han på ett nytt sätt blivit utgjuten över mänskligheten för att över hela jorden förnya människan inför Gud.

Å andra sidan är regeln en hermeneutisk tolkningsnyckel som visar hur de kristna ska läsa Gamla testamentet. Regeln tar upp de viktigaste skeendena i frälsningshistorien, och Irenaeus förklaringar med otaliga skriftcitat behandlar dem utförligare. Hela Skriften tolkas kristologiskt. Detta sätt att presentera huvudpunkterna av tron genom att återberätta Guds verk i historien är känt redan från Gamla och Nya testamenten, t.ex. Psalm 78 och Apg 7. Paulus i 1 Kor 15 tillämpar metoden genom att citera en tradition. Regulae och trosbekännelser fortsätter denna bibliska tradition.

Till slut

Den nicenska trosbekännelsen återanvände gammalt material i en ny situation. Konciliets mål var annorlunda än dopbekännelsens: att formulera en gemensam syn på vem Kristus är på ett sätt som gjorde skillnaden till Arius lära tydlig. Då behövdes nya begrepp som inte fanns i Skriften, såsom homoousios. Å andra sidan bevarades tidigare funktioner: även den nicenska trosbekännelsen handlar om att svara på frågan ”Vem säger ni att jag är” och den handlar om att prisa Gud för hans stora gärningar i historien. Trosbekännelsens historia och syfte förklarar varför trosbekännelsen innehåller just det som den gör.

Kirjoittaja

Litteratur

Anatolios, Khaled: Retrieving Nicaea. The Development and Meaning of Trinitarian Doctrine. Grand Rapids, Michigan: Baker Academic, 2011.

Behr, John: The Way to Nicaea. New York: St. Vladimir’s Seminary Press, 2001.

Cary, Phillip: The Nicene Creed. An Introduction. Bellingham, WA: Lexham, 2023.

Irenaeus: Bevis för den apostoliska förkunnelsen. Översättning av Olof Andrén. Skellefteå: Artos 1997.

Kinzig, Wolfram: A History of Early Christian Creeds. Berlin: DeGruyter, 2024.

Young, Frances: The Making of the Creeds. London: SCM Press, 2002.

Young, Frances: “The Demonstration of the Apostolic Preaching. How Irenaeus Provides Clues to the Relationship Between Creeds and Scripture” i The Creed and the Scriptures (red. Markus Bockmuehl & Nathan Eubank) Mohr Siebeck, 2024, 125-140.