Musikalisk upplevelse och mer-betydelse – När musiken talar om det gudomliga

I spåren av starka möten med musik och annan konst kan jag säga att jag blivit ’gripen’. Något har talat till mig. Ett ”något mer”. Något ”annat”. Hur vi pratar om detta är naturligt kopplat till hur vi tolkar våra erfarenheter.

Hur kan vi förstå musikaliska upplevelser av det jag gärna refererar till som mer-betydelse? Begreppet mer-betydelse (som den danske teologen och filosofen Dorthe Jørgensen har diskuterat så fint i sitt författarskap) pekar mot vår upplevelse av ett ’mer’ i den estetiska upplevelsen, upplevelser av ’öppning’ eller ’lyft’, kopplat till det som vissa fortfarande vågar referera till som ’det vackra’. Musiken tillför något till min värld, den ger den mer mening. Det går inte att säga vad musiken säger till mig, men när den talar är det obestridligt att det är precis vad den gör. Hur kan detta ”något mer” kopplas till våra gudsföreställningar – eller frånvaron av sådana föreställningar? Hur är det möjligt att tänka på detta inom ramen för trosbaserad erfarenhet och teologisk kontext?’. (Jag har tidigare diskuterat begreppet mer-betydelse mer djupgående i boken Musikk og religion. Denna bok kan laddas ner gratis från förlaget Cappelen Damm Akademisk.)

Det går inte att säga vad musiken säger oss, men när den talar är det obestridligt att det är precis det den gör

Vi kan uppleva att musik kan tillföra något till vår värld, att den ger världen mer mening. Det går inte att säga vad musiken säger oss, men när den talar är det obestridligt att det är precis det den gör. Den talar. Till oss. I så fall: Hur kan vi förstå upplevelser av mer-betydelse? Och hur är det möjligt att tolka detta – ur ett teologiskt perspektiv?

I detta sammanhang är det viktigt att skilja mellan upplevelser av gudomlighet och upplevelser av det gudomliga. Denna distinktion motsvarar distinktionen mellan gudomlighet (uppfattad som något obestämt) och det gudomliga (uppfattad som något mer bestämt, t.ex. kallat Gud). En upplevelse av mer-betydelse kan tolkas åt båda håll. När upplevelser av mer-betydelse tolkas som upplevelser av det gudomliga, blir den estetiska upplevelsen en religiös upplevelse.

Jag grips av något som jag upplever som något annat och större än mig själv. För den troende blir upplevelsen av att bli gripen på detta sätt en upplevelse av att bli gripen av en ovillkorlig Annan, av det gudomliga. När samma händelse tolkas olika av någon som inte tror, ser vi att det är tron som gör skillnad i tolkningen av sådana upplevelser. De som har en religiös tro tolkar sina erfarenheter i ljuset av sin tro. Icke-tro tillåter inte just en sådan religiös tolkning av mer-betydelse och transcendens.

Utan tro kan man uppleva något starkt, något avgörande och existentiellt, utan att kunna tolka detta i relation till något annat än mig själv. En öppning av världen sker, man förändras, det känns och anas, men utan att man har någon aning om var upplevelsen kommer ifrån och vad den resulterar i, än mindre hur man ska förhålla sig till upplevelsen.

Teologins relation till det estetiska måste genomgående sägas ha varit, och i viss mån fortfarande vara präglad av ambivalens. Ambivalensens bakgrund kan förstås på många olika sätt. Det kan handla om rädsla för musikens kraft. Ambivalensen kan också väckas av en oro för att estetik ersätter teologi, och för att estetisk och religiös erfarenhet blandas ihop. Det kan också kopplas till framväxten av en avsakraliserad och instrumentell inställning till musik och andra konster. Sammanfattningsvis skulle man kunna fråga sig hur mycket utrymme som finns kvar för tolkningar av mer-betydelse förstått som upplevelser av det gudomliga, det vill säga som religiösa upplevelser.

Genom historisk modernisering har religion och teologi varit tvungen att ge inflytande åt konsten och estetiken. Uppblomstringen av det som ofta benämns konstreligion under 1700-talet, som kulminerade ett sekel senare, är särskilt problematisk ur ett teologiskt perspektiv. Konstreligionen gör konsten till den enda vägen till sann kunskap, och konstnären till den sanna profeten. Konsten blir därmed en ersättningsreligion. Den lämnar sin hittills tjänande roll bakom sig och får en status, mening och funktion som religionen tidigare haft.

Inom modern estetik ligger tonvikten på den estetiska upplevelsens världsliga karaktär, d.v.s. med ett markant avstånd till teologin. Teologin tycks å sin sida försöka undvika det estetiska eller påpeka dess brister. Det kan dock tyckas att konstämnena lider av bristande förtrogenhet med det teologiska tänkandet, både det traditionella och det nutida. Och teologin lider av bristande kunskap om filosofisk estetik med dess begrepp om upplevelse och skönhet.

En central punkt i Hans Urs von Balthasars teologiska estetik är dock att en teologisk estetik måste utvecklas som kan gripa Guds härlighet på ett adekvat sätt. Gud låter sig ses genom hans härlighet, som kan sägas vara hans gripbara form. Härligheten är vidare källan till de jordiska formerna, till deras skönhet. Med en sådan förståelse är det Guds härlighet som vi erfar när vi upplever jordisk skönhet.

När den moderna estetiken betonar den estetiska upplevelsens världsliga natur måste detta givetvis ses i sammanhanget med religionens till synes alltmer minskade betydelse för människor i våra moderna samhällen. I samband med vad vi kan referera till som ”förvittrandet av gudsidén”, tolkas upplevelser av mer-betydelse och transcendens som upplevelser av gudomlighet (av ”något stort”) snarare än upplevelser av det gudomliga (Gud). Men – vad händer med vårt tänkande när verklighetsförståelsen begränsas till det horisontella, och någon vertikal dimension verkar frånvarande i och med att Gud ”dör” i kulturen? Vad händer när vår tids likhetskriterier och utjämningen av kvalitet och värderingar har misskrediterat någon vertikal spänning?

Konstnären – ögonblickets mystiker, som genom förundran över vad som är, och inte minst att det överhuvudtaget är, kan lära oss något om vad vi kallar världen

När den tyske filosofen Peter Sloterdijk diskuterar sådana frågor uppmuntrar han religionskritiken att inte kasta ut barnet med badvattnet, utan att bevara en känsla av vertikal spänning och perspektivskiften mellan det höga och det låga. Samtidigt varnar han för att söka skydd i den traditionella religionsförståelsens retrospektiva flyktmöjligheter. Man måste insistera på religion som ett kontinuerligt experiment. Därmed framstår mystikern som religionens sanna vapendragare. Konstnären – ögonblickets mystiker, som genom förundran över vad som är, och inte minst att det överhuvudtaget är, kan lära oss något om vad vi kallar världen.

I upplevelsen av mer-betydelse är det inte bara så att det dolda plötsligt uppenbarar sig. Tvärtom: Något dyker upp – samtidigt som det gömmer sig. Som det tematiseras av målaren Asle i den norske författaren Jon Fosses roman Septologien : ”For Gud er både eit fråvær langt borte, ja sjølve været ja, og eit nærvær heilt nær”.

För att koppla ihop de ofta relativt diffusa upplevelserna av mer-betydelse med den kristna tron måste teologin förhålla sig till estetiken och till den skönhetsfilosofi som den filosofiska estetiken har sina rötter i. Det betyder inte att Gud ska ersättas av det vackra, eller att teologin ska läggas åt sidan till förmån för estetik. Men – det är ett argument för estetikens teologiska relevans.

Kirjoittaja

Bibliografi

– Balthasar, H. U. von (1961-1969). Herrlichkeit. Eine Theologische Ästethik. Bd. I: Schau der Gestalt, Bd. II: Fächer der Stille, Bd. III/1: Im Raum der Metaphysik, III/2: Theologie: Alter Bund, Bd. III/2.2: Theologie Neuer Bund. Johannes Verlag.

– Fosse, J. (2019). Det andre namnet. Septologien I–II. Samlaget.

– Jørgensen, D. (2006). Skønhed. En engel gik forbi. Univers.

– Jørgensen, D. (2014). Den skønne tækning. Veje til erfaringsmetafysik – Religionsfilosofisk udmøntet. Aarhus Universitetsforlag.

– Oechsle, S. & Sponheuer, B. (red.) (2015). Kunstreligion und Musik 1800 – 1900 – 2000. Kieler Schriften zur Musikwissenschaft, Volume 53. Bärenreiter.

– Sloterdijk, P. (2020). After God. Polity.

– Varkøy, Ø. (2022). Et annet nærvær. Om mer-betydning og transcendens i musikkerfaringen. I Musikk og religion (red. Henrik Holm & Øivind Varkøy). Cappelen Damm Akademisk (open acces)