Lek och längtan i Britt G. Hallqvists kristna diktning för barn

Det vanliga är att psalmer för barn beskriver Gud, men Britt G. Hallqvist sätter i stället in barnet i en relation till Gud. Det är en aktiv och ömsesidig relation, där både barnen och Gud leker och längtar efter varandra.

”Vem är det som kommer på vägen?” Britt G. Hallqvist (1914–1997) är en av Sveriges främsta diktare och översättare, och med den här frågan börjar hennes kanske mest älskade och sjungna psalm, en av de första hon skrev. Den bygger på evangelietexten om hur Jesus välsignar barnen och berättar om hur barnen lämnar sina hopprep och en fästning de byggt av lera och strå när de får syn på Jesus. Greppet är lika enkelt som genialt: barnen är upptagna med sin lek men vill ändå hellre springa och möta Jesus, och genom psalmens upprepning ”till honom, till honom vi går” förstår vi hur ivriga de är. På så vis kan det inte undgå någon hur viktig Jesus är.

Redan 1955, för snart sjuttio år sedan, lekte alltså barnen i Britt G. Hallqvists visor och dikter. Vid den tiden kom den kristna diktningen för barn att ta en ny vändning: under 1960- och 70-talen förnyades svensk barnkultur i grunden genom att man satte barnets särskilda förutsättningar, frågor och behov i centrum. Hallqvists många böner, psalmer, visor, dikter, berättelser och översättningar för barn var av största betydelse för den här utvecklingen.

Britt G. Hallqvist satte upp tre ledord för poesi för barn: den bör präglas av naivitet, konkretion och sinnlighet. I hennes kristna diktning leder detta till att lek och längtan sätts i centrum – inte bara barnens lek och längtan, utan även Guds, och det gäller också för vuxna att bli barn igen. Hur det kan ske är något som förbryllar den lärde gamle mannen i Hallqvists barnvisa ”Herr Nikodemus”. Han har svårt att förstå vad Jesus menade med att bli född på nytt av anden, så som det berättas i Joh 3, och säger: ”Hur en gammal herre, rynkig, böjd och grå, / åter ska bli nyfödd kan jag inte förstå.” I visans slut går han ännu omkring och funderar och ”tittar på små barnen, klappar deras kind”. För Hallqvist är det något högst verkligt och konkret att vara barn. Det rör sig inte om bildspråk eller metaforer, utan det hon skildrar är ett faktum: det är barnen som står Gud närmast, och Gud vill göra alla till barn på nytt.

Barnets teologi

Hallqvists dikter visar att om man vill berätta om Gud måste man också berätta om barnen, så att man ser barnen med Guds blick men också Gud ur barnens perspektiv. Det är ett synsätt som på alla sätt ligger nära vad som ibland kallas barnets teologi.

Som den inflytelserik teologen Jürgen Moltmann framhållit, innebär inkarnationens mysterium inte bara att Gud blir människa, utan först av allt blir Gud ett litet barn. Det messianska hoppet om barnet har därför gett ett alternativ till såväl patriarkala som matriarkala maktordningar, menar han. I evangelierna presenterar så Jesus en ny värdeskala genom att visa de vuxna att barnen är de som sätts främst av Gud. Den här omvända värdeskalan, som Moltmann ser som revolutionär, är central för barnets teologi, och det är den som Britt G. Hallqvist tar fasta på, när hon väljer att se bibelns berättelser ur det underifrån- och inifrån-perspektiv som barnens närvaro i bibelberättelserna erbjuder.

Att skriva för barn ur barnens perspektiv innebär för henne att det inte bara ska framgå att barnen leker och fantiserar, utan de ska också framställas som kompetenta, tänkande och frågvisa, med tillgång till hela känsloregistret. Att vara barn är inte detsamma som att vara liten och gullig. Hallqvist frågar retoriskt: ”Vilka barn ser sig själva som små och rörande? De hinner knappt ur koltåldern innan de börjar tala om ’när jag var liten’, och de älskar att beskydda – eller tyrannisera – ännu mindre kryp.” Hon betonar vidare att det måste hända något i dikterna, så som det gör i Psaltaren, där Herren ”låter snö falla som ull” och ”kastar ner hagel som smulor”.

Lekande och frågvisa barn

I bilderboksserien ”De små böckerna ur Bibeln” från mitten av 1960-talet tar sig Hallqvist an välkända berättelser ur Gamla testamentet där barn är huvudpersoner. Från Nilen till Nebo eller Boken om Mose bygger på exodus-berättelsen, om hur Mose leder Israels folk ut ur Egypten, där de hållits som slavar av Farao, fram till Kanaan, det nya land som Gud lovat dem. I en av Hallqvists dikter får här självaste Faraos dotter, intet ont anande och utan varje spår av ironi, presentera sitt fynd i vassen för sin grymme far: ”Titta, en gosse jag fann! Tycker du inte att gossen är rar?” Prinsessan tar hand om spädbarnet Mose på bästa sätt, ger honom en bädd och mat – det är nästan som om hon fått en docka att leka med: ”Blöjor av linne / prinsessan ska sy, / skjorta med krås och rosett.” Genom hennes omsorger undkommer Mose så döden.

I Hallqvists dikter är utgången av flykten och ökenvandringen inte på förhand given, utan något står i varje ögonblick på spel

En annan dikt i samma bilderbok berättar om hur den långa vandringen genom öknen till Kanaans land blir påfrestande för barnen. Då försöker mammorna och storasyskonen hålla humöret uppe genom att bära småbarnen och berätta om godsaker och kommande roliga lekar. Detaljerna i den här dikten utgår från bibelberättelsen men bygger helt på barnens perspektiv:

”Jag har skoskav, snälla mor!
Jag har sand i mina skor!”
”Tyst, jag bär dig, lillebror,
	till Kanaans sköna land!”

Att klaga på sand i skorna under ökenvandringen är bara ett av många exempel på den stilla humor som Britt G. Hallqvist vårdade sig om.

I dikt efter dikt är det barnen som i den här bilderboken utsätts för dödshot, terror och mord vid flykten från Egypten, men det är också barnen som står för räddningen, överlevandet och hoppet i det nya landet, dit de kommer fram efter den långa ökenvandringen. Barnen leker hela tiden, och samtidigt ställer de många frågor. I Hallqvists dikter är utgången av flykten och ökenvandringen inte på förhand given, utan något står i varje ögonblick på spel.

Barnen i Guds famn

När det gäller att utsäga det outsägliga, att välja bilder för att beskriva Gud, menar Britt G. Hallqvist att de som står sig bäst är sådana som återger enkla mänskliga handlingar. Det exempel hon ger är att himlen kan beskrivas som att komma hem, alldeles ”som ett barn kastar sig i sin mors famn”, det vill säga genom en handling som bygger på en relation fylld av kärlek och längtan.

Enligt Hallqvist är det omöjligt att tänka sig himmelen utan barnen. När diktjaget i ”En syn” blickar in i himmelen, är det barnen som utgör kännetecknet på vem Gud är, och diktens avslutande rader lyder:

På kullen med förgätmigej 
satt Gud i himlens mitt.

Och kanske någon frågar:
hur kände jag igen
den som jag aldrig skådat,
min Skapare och vän?
Nån krona bar han inte,
och ingen sa hans namn.
Att han var Gud, det syntes klart
på barnen i hans famn.

Det är barnen som här fungerar som Guds kännetecknande attribut – det är inte tal om någon krona, spira eller annan symbol för makt.

I Hallqvists diktning finns också många exempel på att barnen längtar att få hjälpa Gud, att Gud ska ta emot det de har att ge. I en av hennes böner anmäler sig barnet i tjänst hos Gud och ber om besked: ”Viska då till mig vad jag ska göra! / Jag vill gå i ärenden åt Gud.” Men hon menar också att även Gud längtar efter oss människor, och därför får Gud vara med och leka i Hallqvists värld. Hon framställer det gudomliga skapandet som ett barns lek, så som i en bulgarisk legend hon översatt. Där sitter Kristusbarnet vid alltings begynnelse och leker med bollar och kulor av ”gul lera och guldglänsande sand”, med vilka han skapar solen, månen, stjärnor, planeter och Vintergatan.

*

Sammanfattningsvis: I Britt G. Hallqvists diktning är ett av de främsta kännetecknen på Gud, även i Jesu person, att han är med barnen. Hennes kristna diktning för barn präglas av handling, rörelse, dialog och relationer. Hon låter närheten till barnen definiera vem Gud är, och det är en närhet som ger rum för både lek och längtan.

Kirjoittaja

Litteraturlista

Bodin, Helena: ”Gör oss annorlunda”– Britt G. Hallqvist som gränsöverskridare”. Signum 2014, nr 1, s. 7–13. https://signum.se/artikelarkiv/gor-oss-annorlunda-britt-g-hallqvist-som-gransoverskridare/

Bodin, Helena: ”Gud, nu har jag bara dig.” Teologiska, berättartekniska och retoriska aspekter av barnets närhet till Gud i Britt G. Hallqvists diktning. Barnboken 37 (2014). https://barnboken.net/index.php/clr/article/view/182