Byggnad och berättelse

Med sitt rika bildspråk framstår kyrkobyggnaden som den kristna kyrkans yttersta konstform. Men även om kyrkor fortsätter att tilltala oss är frågan om de talar till oss – alltså på ett språk vi förstår. Förmår människan av idag ta till sig den berättelse som kyrkobyggnaden förmedlar?

Kyrka och konst

Vilken är den kristna kyrkans yttersta konstform? Frågan kan förefalla provocerande eller polariserande – onödig om inte annat – men som tankelek kan den kanske tillåtas. För många är det självklara svaret målarkonsten, för vad kan väl mäta sig med Michelangelos takfresker i Sixtinska kapellet? Att stå där och med risk för kronisk nackspärr blicka upp mot taket är att förflytta sig till tidens begynnelse när Gud skapade Adam, erfara en gudomlig uppenbarelse eller nås av en ton från himlen.

Apropå toner – hur är det med musiken? Och den kristna sångskatten? I jämförelse med målningar är musik och sång så gott som oantastliga för tidens tand. Svårslagna är de också i sin förmåga att sätta även de mest förhärdade hjärtan och stelfrusna sinnen i brand. De ingjuter hopp, mod och framtidstro. Tänk på Herdepsalmen i Psaltaren, Bachs Matteuspassion (av Felix Mendelssohn kallad ”kristenhetens största verk”) eller – mer lokalt – De vackraste julsångerna som år efter år fyller folktomma kyrkor till bristningsgränsen.

Samtidigt infinner sig frågan: Skulle Michelangelos fresker framstå som lika imponerande någon annanstans än i ett kyrkorum? Och skulle Bachs skildring av Kristi lidande göras rättvisa om den inte uppfördes i en katedral? Kan det vara så att kyrkobyggnaden i sig är pärlan bland kyrkans uttrycksformer – kristendomen, så att säga, materialiserad?

Berättande byggnader

Sedan de första kyrkorna byggdes, har själva byggnaderna stått i den kristna kyrkans och konstens tjänst – även utöver sin uppenbara roll som samlingsplats. De har genomsyrats av och återspeglat det bakomliggande samfundets teologi och tankegods. Redan platserna där kyrkorna har rests, har ofta varit mättade av en stark symbolik. På sina håll har marken utgjort skådeplatsen för bibliska händelser eller senare uppenbarelser. På annat håll har de markerat föredömliga martyrers sista vila. På våra breddgrader avslöjar kyrkans placering ”mitt i byn” bokstavligen något om kristendomens samhälleliga roll och betydelse.

Arkitekturen är förstås ett kapitel för sig. Inte för intet har den kallats ”konstarternas moder” tack vare sin förmåga att på en och samma gång appellera till flera av våra sinnen. Exempelvis har bombastiska kyrkliga byggverk syftat till att reflektera Guds majestät och väcka en känsla av vördnad, något som särskilt åskådliggörs i de gotiska katedralernas synbara strävan att sträcka sig mot himlen, samt i deras spetsbågade valv, tornspiror och ljusinsläpp. I samma syfte – men med motsatt didaktik – har avskalade och minimalistiska bönehus besparat sina besökare från estetiska distraktioner för att bibehålla fokus vid det förment väsentliga, alltså Ordets förkunnelse. Uttrycket ”det sitter i väggarna” kan lånas in för att visa hur allt ifrån planlösning till materialval samspelat med den verksamhet som utspelats i kyrkorummet. Tro och teologi har inte endast påverkat rummet – även det motsatta gäller. Form och funktion står i växelverkan.

Till detta tillkommer interiören där teologin knappast är mer sparsmakad. Ömsom är det kyrkliga budskapet uppenbart, såsom när bibliska berättelser förmedlas i form av altartavlor, vägg- och glasmålningar eller bibelcitat målade på väggar eller inhuggna i stengolv. Ömsom är symboliken subtil, som när man med rummets planlösning eller uppdelning anspelar på det kristna livet eller med rumsliga markörer anger den liturgiska rollfördelningen och rörelseriktningen; uppåt, framåt, inåt. Alla dessa liturgiska, didaktiska och dekorativa motiv går kanske inte ens att utreda i detalj, än mindre skilja från varandra, men de finns där för den som vill och kan se dem.

Andlig analfabetism och sakralt sediment

Frågan är förstås om vi längre har förmågan attse dem – dessa liturgiska, didaktiska och dekorativa inslag och berättelser. Den utbredda andliga analfabetism som påtalas från olika håll – vare sig den kallas för inre sekularisering, rumslig alienation eller rätt och slätt avsaknad av ett liturgiskt, existentiellt och andligt språk – gör det svårt för människan av idag att avläsa och ta till sig det rika symbolspråk som beskrivits ovan.

Gång på gång pekar undersökningar på kyrkobyggnaders förmåga att t.ex. erbjuda människan en känsla av trygghet, kontinuitet och stabilitet i en annars flyktig och osäker tid

Till utmaningen – åtminstone ur den kristna kyrkans perspektiv – kan man addera att kyrkans sakrala dimension har fått konkurrens eller trängts undan av ”sekulära sakraliteter”. Härmed avses värden av historisk, kulturell, social eller personlig art som tillskrivs kyrkorna och som tävlar om tolkningsföreträdet över dem. Kyrkor beskrivs ofta som palimpsester där otaliga betydelselager – inte bara religiösa – samsas med varandra. Såtillvida är kyrkor bokstavligen ”valv bakom valv oändligt” för att måhända göra våld på Tomas Tranströmers kända dikt. Ett exempel är den diskreta förskjutning i diskursen kring kyrkor där deras andliga värde successivt ersatts med ett historiskt eller kulturellt dito genom att understryka kyrkors betydelse som kulturarv på bekostnad av deras funktion som helgedomar.

Likväl kvarstår faktum. Gång på gång pekar undersökningar på kyrkobyggnaders förmåga att t.ex. erbjuda människan en känsla av trygghet, kontinuitet och stabilitet i en annars flyktig och osäker tid. Detta oavsett kyrkotillhörighet eller -aktivitet samt oberoende av om kyrkan s.a.s. ”avklätts sin kyrklighet” eller förlorat sin ”sakrala kvalitet”. Forskare påtalar nämligen en så kallad ”sacred residue” – ett slags sakralt sediment som dröjer kvar latent och kan aktiveras även om kyrkorna skulle säljas eller göras om för annat bruk. En kyrka är och förblir alltid i någon mån kyrka – dess ränder går inte att tvätta bort.

Tillgängliga troper – berättelser som berör

Kyrkobyggnaden fortsätter alltså att erbjuda en plats där människan kan uppleva det som religionsvetare skulle kalla för mikrotranscendenser eller transcendenssignaler, epifanier eller helt enkelt sprickor i vardagen, vilka inte låter sig inordnas i rationella förklaringsmodeller. Vad upplevelserna leder till beror på om någon kan förklara transcendenssignalen med tolkningsnycklar ur den kristna traditionen – någon som kan ge språk och form åt det som människan i sin vardagsspricka upplever. Eller, för att tala med det historiedidaktiska språk jag själv kan bättre: om det finns någon som förmår förpacka berättelsen – vare sig den kommer i form av en byggnad, ett musikstycke eller en målning – i en sådan form – till exempel med sådana intriger, troper eller bildspråk – att den går att relatera till. En obekant händelse görs begriplig och tillgänglig när den förpackas i eller formuleras i enlighet med en form som är bekant sedan tidigare. Innehållet förutsätter alltså formen.

Egentligen handlar det om kyrkans utmaning sedan urminnes tider, nämligen hur dess berättelse skall traderas i en föränderlig värld. Ur det perspektivet – om man tillåter sig att se berättelsen i sig som en konstform i sin egen rätt – blir frågan om det inte trots allt är berättelsen som är den kristna kyrkans yttersta konstform. Det är en konstform som kan anpassas efter olika förhållanden och förpackas i olika former beroende på rådande behov och läskunnighet. Däremot berättar berättelsen inte sig själv – lika litet som målningen, musikstycket eller byggnaden per automatik öppnar upp sig för den oinvigde. Någon måste agera mellanhand, erbjuda tolkningsnycklar. Och denne någon måste stå stadigt förankrad i den ”kristna traditionens texter, narrativa modeller eller poetiska uttryck” som Owe Wikström uttrycker det.

Skall den uppmärksamme läsaren läsa in ett uttryck för behovet av teologer och av teologisk kunskap? Utan vidare! Men även en uppmaning till självrannsakan. I en artikel från 1993, som handlar om förhållandet mellan gudsbilder och verklighet, frågar sig Jan Arvid Hellström – inte utan en viss udd av kritik – om inte månne diktare och konstnärer har lättare än teologer att återge den kristna verkligheten för dagens människor. Frågan stämmer till eftertanke. Kanske är det dags att återerövra förlorad terräng?

Kirjoittaja

Anförd litteratur:
Bergmann, Sigurd: ”’Kan kyrkor flyga?’ Arkitekturens liturgi i estetisk och teologisk belysning” i Svenskt Gudstjänstliv, årgång 78/2003

Hellström, Jan Arvid: ”Bilder av den bildlöse” i Tro & Tanke 1993:8. (Svenskt Gudstjänstliv, årgång 68).

Wikström, Owe: ”Själavården mellan språk och erfarenhet: religionspsykologiska perspektiv”, Mötet med den splittrade människan: om själavård i postmodern tid. Stockholm: Verbum, 2004.