Kyrkolitteracitet? Reflektioner på Finlands evangelisk-lutherska kyrkas nuvarande kommunikation

Den kyrkliga kommunikationen har blivit alltmer fokuserad på förmedlandet av grundläggande information om kyrkan och dess verksamhet. Kan den förstås i ljuset av en utökad förståelse av litteracitetsbegreppet?

Termen ”litteracitet” (från engelskans ”läskunnighet”) har under senare år kommit att figurera i allt fler samhälleliga och kulturella sammanhang och diskussioner. Termen litteracitet har under senare år även gradvist etablerat sig på religionens och livsåskådningens område i form av ”religionslitteracitet” eller ”religionsläskunnighet”. Likt övriga litteraciteter betecknar också denna term förmågan att tolka och förstå olika religiösa föreställningar, praktiker, texter, ritualer och sedvänjor i ett alltmer pluralistiskt samhälle.

Den ytterligare termen ”åskådningslitteracitet” har därtill mer nyligen introducerats för att också kunna fånga upp diverse icke-religiösa världsåskådningar och existentiella grundhållningar som oftast faller utanför den konventionella religionskategorin. Alla former av litteracitet underbyggs dock av särskilda uppfattningar om den ifrågavarande litteracitetens behov, syfte och (önskade) effekter. Varje särskild form av litteracitet har därmed även sina respektive primära ”avsändare” och ”mottagare”.

Strategiska satsningar på proaktiv kyrklig kommunikation

Den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland utgör fortsättningsvis landets ojämförligt största religiösa samfund. Den har dock, likt övriga majoritetskyrkor i Norden, sedan länge stått inför en mängd allvarliga utmaningar. Kyrkan tillkännager t.ex. numera öppet att den förlorat tolkningsföreträdet på de stora livsfrågorna och även tappat kontakten till stora delar av särskilt den yngre befolkningen. Den kyrkliga diskursen har av denna anledning kommit att präglats av ett ”kristänkande”.

Som en central del av sina strävanden att ta sin an dessa utmaningar har kyrkan ända sedan medlet av 1990-talet genomfört allt större satsningar på kyrklig kommunikation, särskilt på internet och sociala medier. Kyrkans första, mer heltäckande kommunikationsstrategi presenterades redan år 1992. Denna efterföljdes år 2002 av strategin Kyrkan i dialog som i sin tur efterföljdes av den märkbart mer omfattande strategin En kommunikativ kyrka år 2004. Den sistnämnda strategin framhöll särskilt kommunikationens centralitet på samtliga kyrkliga verksamhetsområden. Sedan dess har nya kommunikationsstrategier utvecklats i allt raskare takt.

Den kyrkliga kommunikationen ur litteracitetsperpektiv

Den kanske klarast framträdande trenden i kyrkans kommunikationstänkande under de gångna tjugo åren har varit dess allt starkare framhållande av proaktiv kommunikation med och på såväl konventionella massmedier som olika typer av digitala medier. Kyrkans kommunikationsstrategi fram till år 2020 framhöll t.ex. nödvändigheten av att kyrkan och kyrkliga arbetare aktivt deltar i diskussioner i media, att de ”modigt” medverkar som kristna på sociala medier, att de upprätthåller kontinuerlig kontakt till massmedier samt att de informerar om kyrkan och dess verksamhet på ett aktuellt, mångsidigt och ”intressant” sätt.

Den kyrkliga kommunikationen har därmed i allt högre grad kommit att anta vad som kunde betecknas som en utbildande eller informerande funktion i och med att den blivit ständigt mer fokuserad på att 1) kommunicera och artikulera kyrkans grundläggande värderingar för en alltmer ointresserad – och delvis oinformerad – publik samt 2) på att korrigera och kontra missvisande och negativ information om kyrkan i olika typer av medier.

Kyrkans nuvarande kommunikationstänkande kunde därmed förstås i ljuset av en utökad förståelse av litteracitetsbegreppet i och med att det kommit att präglas av två återkommande och nära sammanlänkade teman: att 1) framgångsrikt kunna kommunicera kyrkans grundläggande värderingar så som kyrkan själv önskar att dessa skall förstås till en alltmer likgiltig publik, samt 2) att lära sig (särskilt kyrkliga arbetare) att förstå och bemöta människors (särskilt unga vuxnas) religiösa och livsåskådningsmässiga preferenser. Mycket av kyrkans kommunikation kretsar sålunda kring en strävan att förbättra vad som kunde benämnas ”kyrkolitteracitet”. I den ikraftvarande kommunikationsstrategin Öppna dörrar (2020) konstateras t.ex. följande:

Kyrkan måste uttrycka och motivera tron på ett sätt som passar in i den radikalt förändrade medieverkligheten. Övertygelsen kan inte längre förmedlas med hjälp av en uppnådd ställning eller kunskap, utan det behövs dialog, diskussion kring de egna synpunkterna och sökande. Vi måste övergå från enkelriktad kommunikation till växelverkan, där alla enskilda personers synpunkter ses som värdefulla, även om man kanske inte kan omfatta dem (Kyrkostyrelsen 2020: 19-20)

I detta utdrag framhålls inte endast vikten av proaktiv kommunikation i ett ständigt förändrande medielandskap, men därtill även vikten av att kyrkan förmedlar sitt budskap på vad som beskrivs som ett dialoginriktat sätt. Denna tanke löper som en röd tråd genom hela strategin. Redan inledningsvis konstateras det t.ex. också att kyrkan ”förkunnar modigt evangeliet om Kristus i ett samhälle och i en religiös kontext som är stadda i förändring. Vi använder ett språk som människorna förstår. Vi inser vikten av andlighet, spiritualitet, mystik och personlig upplevelse”.

Innehållet i kyrkans nuvarande kommunikationsstrategi indikerar sålunda att kyrkan allt aktivare och mer medvetet engagerat i vad som kunde benämnas en ”dubbel” litteracitetsförbättringsprocess.

Detta återspeglar en klar insikt, och även ett öppet tillkännagivande, om att finländares religiositet utvecklas i en alltmer individualistisk riktning, att detta har en negativ inverkan på den kyrkliga socialisationen samt att allt detta i förlängningen återspeglas i det ständigt sjunkande medlemsantalet. Som strategin även konstaterar:

Den kristna tron inte längre är det självklara andliga valet för finländarna. På informationsförmedlingsfältet konkurrerar kyrkans syn med alla andra uppfattningar som erbjuds globalt. Det är inte självklart att människor i första hand vänder sig till kyrkan med sina andliga frågor (Kyrkostyrelsen 2020: 19).

Innehållet i kyrkans nuvarande kommunikationsstrategi indikerar sålunda att kyrkan allt aktivare och mer medvetet engagerat i vad som kunde benämnas en ”dubbel” litteracitetsförbättringsprocess. Detta eftersom kyrkan strävar till att förbättra finländares litteracitet om sig själv och sin verksamhet samtidigt som den även strävar till att förbättra kyrkliga arbetares litteracitet om finländares förändrade hållning i religiösa och livsåskådningsmässiga frågor. Sammanfattningsvis visar ovanstående på vikten att erkänna religiösa samfund som särskilda typer av religionslitteracitetsaktörer, även om den litteracitet som förespråkas skiljer sig från den etablerade akademiska uppfattningen av begreppet.

Kirjoittaja

Litteraturförteckning

Konttori, Johanna. ”Mikä ihmeen uskontolukutaito?” Katsomukset. 25 April, 2019. https://katsomukset.fi/2019/04/25/mika-ihmeen-uskontolukutaito/

Kyrkostyrelsen. Totuudellisuus on kirkon viestinnän perusta: Kirkon viestintä ohjelma vuoteen 2015. Helsingfors: Kyrkostyrelsen, 2010. Kyrkostyrelsen.

En kommunikativ kyrka. Kommunikationsstrategi för evangelisk-lutherska kyrkan i Finland 2004–2010. Helsingfors: Kyrkostyrelsen, 2004. Kyrkostyrelsen.

Kyrkan i dialog. Kommunikationsstrategi för kyrkan. Helsingfors: Kyrkostyrelsen, 2002. 

Moberg, Marcus. Church, Market, and Media: A Discursive Approach to Institutional Religious Change. London: Bloomsbury Academic, 2017.

Sakaranaho, Tuula, Timo Aarrevaara och Johanna Konttori, ed. The Challenges of Religious Literacy: The Case of Finland. Cham: Springer, 2020.

Sakaranaho, Tuula, Timo Aarrevaara och Johanna Konttori. ”Introduction: Setting the Stage”. The Challenges of Religious Literacy: The Case of Finland. Red. Tuula Sakaranaho, Timo Aarrevaara och Johanna Konttori. Cham: Springer, 2020.