En komplicerad konflikt får ansikten. Åbo Akademis teologkurs i det Heliga landet.

Klockan är mycket, vi har rest en hel dag. Jag längtar efter sängen på hostellet i Jerusalem, men här står vi och väntar på busschauffören i Tel Aviv. Blicken vandrar fritt. Ben Gurion är som vilken flygplats som helst i världen, men ändå inte. Turister trängs med svartklädda män med skruvlockar och stora hattar.

Vi, fjorton studenter och två lärare från teologiska utbildningslinjen vid Åbo Akademi, har den sista veckan i oktober kommit för att bekanta oss med den kanske mest inflammerade och svårlösta konflikten i världen, den mellan Israel och Palestina. En konflikt som många har åsikter om och som väcker starka känslor. Resan är en del av temakursen ”Teologiska perspektiv på krig och fred”.

Den här konflikten är en konflikt om berättelser; om de två stora berättelserna om folken i Israel och Palestina och deras öden och historia på detta landområde till ytan lika litet som Österbotten. Den gemensamma historia de har haft de senaste 150 åren tolkas olika beroende på vilken övergripande berättelse som fungerar som filter.

Den israeliska berättelsen

Det israeliska narrativet handlar om folket som som blivit offer för grymma förföljelser men kunnat resa sig starka igen på denna plats där de har sina religiösa och historiska rötter.

På Jerusalem Center for Public Affairs förklarar Yossi Kuperwasser för oss att orsaken till staten Israels starka militärförsvar, men också bosättningarna på Västbanken, handlar om att staten måste garantera sin existens och säkerhet i en miljö som inte godkänner den. Få av de omkringliggande arabstaterna har godkänt Israel som stat av sympati med Palestina. Kuperwasser är f.d. brigadgeneral i Israels armé och forskar nu i politiska frågor i Mellanöstern.

Det israeliska narrativet är naturligt närvarande på Yad Vashem, förintelsemuséet. Arkitekturen och utställningen samspelar för att berätta om den lägsta punkten i judarnas historia och hur staten Israel är en ljus fortsättning på historien. Efter vår guidning på muséet får vi lyssna till judinnan Rut Berlingers gripande livsberättelse. Hon överlevde förintelsen för att hennes familj lyckades fly från ghettot i Warszawa och hålla sig gömda under förfärliga omständigheter fram till krigsslutet. Livet tog henne till Sverige, där hon stannade kvar för kärlekens skull fram tills för några år sedan.

Ruts dotter Noomi bjuder oss samma kväll till sitt hem. Hon berättar om hur det kom sig att hon flyttade till Israel i sin ungdom. Att leva som ortodox jude i Sverige var helt enkelt för krångligt. I Israel är samhället byggt kring den judiska traditionen, det gör livet enklare. Även Noomi hänvisar till militären som något positivt som ger trygghet. Att alla unga israeler oavsett kön gör minst 2,4 års militärtjänst ser hon också som samhällsnyttigt – många skaffar sig ovärderliga färdigheter för arbetslivet i de mycket varierande programmen.

Det palestinska narrativet

Det palestinska narrativet handlar om ett folk som lever under förtryck av ockupanten Israel på landområden som de har ägt i generationer. I flyktinglägret Aida utanför Betlehem träffar vi någon som starkt står för detta narrativ, Abdelfattah Abusrour. Hans familj hör till de som blev flyktingar under Israels självständighetskrig

1948 och aldrig har kunnat flytta tillbaka. Aida består av vanliga kvarter, som administreras av FN. Invånarna har inte samma rättigheter som palestinierna runt omkring.

För att hjälpa de nya generationer som växer upp i flyktinglägret att bearbeta sina erfarenheter grundande Abusrour kulturcentret Alrowwad, där barn, ungdomar och kvinnor genom konst får hjälp att berätta sin historia, men också göra s.k. ”vackert motstånd” mot det upplevda förtrycket. Tiotusentals barn berörs av programmet som i dag når också andra delar av Västbanken.

Mustafa Abu-Sway är professor vid Al-Quds universitet och imam vid Al Aqsa-moskén. Tillsammans med honom diskuterar vi skillnader mellan israelers och arabers levnadsstandard och möjligheter att påverka politiskt, den höga arbetslösheten på Västbanken och de ID:n som begränsar palestiniernas rörlighet. Resten av hans familj bor nu i USA för att hans son miste sitt Jerusalem-ID. Det går inte att undgå hans frustration över den rådande situationen. Enligt honom är det ingen kärlekshistoria med Israel som palestinierna vill ha eller behöver, utan rättvisa.

Den nakna sanningen

Vi tar lokalbussen från ett myllrande Jerusalem ut till bosättningsklustret Gush Etzion i det judeiska bergs-området. Bussen släpper av oss i en ödslig militärövervakad korsning. I skymningen går vi över några parkeringsplatser och möter sedan en av våra värdar, rabbi Shaul Judelman, en av de judiska bosättarna som år 2000 flyttade från USA för att bekanta sig med Israel i en religiös-sionisktisk kibbutz och blev kvar.

Den första tiden präglades hans tankesätt kring konflikten av ”vi” och ”de” – Palestina var ingen kvalificerad fredspartner och Israel hade rätten på sin sida. Vändpunkten kom när hans lärare rabbi Menachem Froman presenterade perspektivet av att landet inte tillhör judarna, utan judarna landet. I det narrati-vet fick också andra folk än judarna plats och han började söka dialog med palestinierna.

Tillsammans med Khaled Abu-Awad leder Shaul organisationen Roots, som jobbar för att människor från båda sidor av konflikten ska få mötas, berätta sin personliga historia, lyssna till den andres och lära sig tala om varandra på ett nytt sätt. De tror att grunden till konflikten finns i ilska, rädsla och misstro mot fiendesidan. Känslorna och tankemönstren går i arv och Roots mål är att bryta den trenden så att den nakna sanningen – att båda sidor lider av konflikten – blir synlig.

Khaled lärde sig den sanningen den hårda vägen. Han är muslimsk palestinier. Familjen blev flyktingar 1948. Upplevelsen skapade en hatmentalitet som ledde till aktivt deltagande i den första intifadan, som bröt ut 1987. De var med och slöt fredsavtalet 1993 och hoppades på förändring.

När de hade bestämt sig för att vänta in den dröjande freden fredligt skedde katastrofen: israelisk armé dödade Khaleds bror. Vid samma tid miste en judisk familj sitt barn och efter mycket övertalning gick Khaleds familj med på att träffa de judiska föräldrarna. De möttes som jämlikar i sorgen och det blev startskottet för Khaleds engagemang för att ge en mer rättvis bild av den andra sidan av konflikten.

Att se den djupa vänskapen mellan dessa män och höra dem enhälligt konstatera att deras religioner inte är ett hinder, utan kanske snarare en möjlighet till fräscha utgångspunkter för en lösning av konflikten när man kan enas om att landet tillhör Gud, gav åtminstone mig gåshud.

Religionen kan hjälpa

Religionen som resurs och en möjlighet till dialog bortom politiken är också tanken bakom Interfaith Encounter Association (IEA). Organisationen utgår från att religion är en del av konflikten och att den därför också måste vara en del av lösningen. Genom att diskutera religiösa teman och läsa varandras heliga texter lär sig judar, muslimer och kristna mer om varandra.

Rabbi Bob Carroll, som presenterar IEA för oss, tror att ett fredsavtal bara är möjligt om man jobbar från den stora massan upp mot toppen. Vänskapen som byggs i grupperna, där alla är fria att uttrycka sig och sin tro utan att behöva förändras, skapar en grund för att också våga behandla politiska frågor om det behövs.

Det finns många politiska åsikter representerade bland de 4000 aktiva medlemmarna i ett 100-tal dialoggrupper. Det handlar om vanliga människor från olika delar av samhället. Alla är välkomna så länge de vill mötas ärligt och mänskligt, för att se mänskligheten hos den andre, och slå hål på fördomarna som alltjämt florerar för att kunna leva hållbart tillsammans, är verksamhetens mål.

Varken Roots eller IEA undgår kritik. Både israeler och palestinier anklagar dem för normalisering, det vill säga att tala om eller samarbeta med den andra parten som om man godkänner den nuvarande situationen.

Icke-våldsamt motstånd på kristen grund

En till organisation som kämpar med normaliserings-stämpeln för att de skapar möten mellan folken är Holy Land Trust. De arbetar på kristen grund med Betlehem som centrum, och med både kristna och muslimer i teamet, med att skapa helande från den rädsla och det hat som de, liksom Roots och IEA, ser som grunden för konflikten. Men de gör också icke-våldsamt motstånd mot den orättvisa som konflikten har gett upphov till för palestinierna, bl.a. genom att bygga upp palestinska hus som demolerats av israelisk militär.

Elias D’eis är grekisk-ortodox palestinier från Betlehem. Som kristen kämpade han under uppväxten med det motsägelsefulla att judendomen var central i hans kristna tradition men samtidigt intimt förknippad med ockupanten Israel, och frågan hur han som kristen kunde älska sin fiende och samtidigt kämpa för frihet och mot orättvisa.

År 2007 hittade han Holy Land Trust och genom organisationen fick han för första gången i livet träffa andra israeler än soldater. I dag är Elias organisationens director och verkar ha hittat ett sätt att komma till rätta med sin fråga genom verksamheten.

Fortfarande träffas människor från båda sidor väldigt sällan, något många röster vi lyssnar till bekräftar. Mot den bakgrunden är det lätt att förstå hur fördomar, hat och bitterhet får fortsätta och varför så många av organisationerna vi besöker valt att jobba med människomöten.

Politikens och religionens komplexa samspel

Religionens komplicerade roll i den politiska konflikten tydliggörs särskilt när Hana Bendcowsky från Rossing Center for Education and Dialogue guidar oss genom de centrala heliga platserna i Jerusalems gamla stad ur religionspolitiska perspektiv. På Tempelberget/Haram al-Sharif, syns konflikten tydligt i svårighet-erna för judar och muslimer att samexistera. Där har politik och religion flätats samman så att närvaro på denna religiöst centrala plats är politiska ställningstaganden som skapar spänning.

Vi bevittnar med egna ögon både hur en grupp judar eskorteras runt på området omringade av vakter, medan vi går helt obehindrat omkring under besökstid, samt hur muslimska kvinnor demonstrativt sitter och skriker åt den israeliska polisen. Judar får inte be på platsen, och andra religiösa uttryck och symboler än muslimska är förbjudna.

Konflikt finns även inom de olika religiösa grupperna. Vilka judar som ska få be, och hur man ska be, vid Västra muren är omtvistat. Heliga gravens kyrka, platsen för Golgata och Jesu grav enligt den äldsta traditionen, anses vara så viktig för flera kyrkor i Jerusalem, både väst- och östkristna, att de har svårt att komma överens om hur den ska skötas. En muslimsk familj har hand om nyckeln och säkerheten garanteras av israelisk militär.

Maria Leppäkari, director för Svenska teologiska institutet i Jerusalem, illustrerar hur det ändå kan finnas enhet inom det religiösa ledarskapet när det verkligen gäller. Hon ordnade fest för att fira sitt nya jobb dagen då den så kallade knivintifadan började 2015. Hon kunde inte ställa in evenemanget, men förväntade sig inte heller så stor uppslutning med tanke på att folk kanske var rädda för att bli attackerade om de gick ut.

Förvånad fick hon hälsa fler välkomna än hon skulle ha gjort under normala omständigheter. De reli-giösa ledarna ur olika traditioner markerade genom sin närvaro att de motsatte sig det våld och hat som hade utlösts den dagen.

Vardagen på Västbanken

På ett dygn får vi bekanta oss närmare med vardagslivet på Västbanken. Vi besöker Artas, en muslimsk by som har speciella relationer till Åbo Akademi eftersom antropologen Hilma Granqvist utförde etnografisk forskning om familjetraditioner i byn och blev Finlands första kvinnliga doktor i antropologi med sin av-handling som hon försvarade vid ÅA 1931.

Vi får ett varmt välkomnande in i Hilmas hus, som nu är ett litet museum, går vidare till det katolska klostret, som i snart 120 år erbjudit sjukvård och skolverksamhet åt de muslimska byborna, och därifrån in på middag i vardagsrummet till en av de lokala familjerna som berörts av Hilmas forskning.

Vi övernattar också hos arabiska, främst kristna, familjer i Betlehemregionen och på kristna Betlehem Bible College delar några studenter på Biblical studieslinjen med sig av sina erfarenheter av utbildningen samt hur det är att samexistera med muslimerna, något som fungerar bra för det mesta.

När vi går genom checkpoint 300 på max tio minuter på väg tillbaka till Jerusalem får vi privilegierade turister anstränga oss för att leva oss in i den timtal långa och krångliga process som många palestinier genomlever varje gång de ska till jobbet på ena eller andra sidan muren. Miljön är sannerligen inte upplyftande i de gråa, anonyma hallarna.

I Betlehem går vi även en guidad tur längs muren. Om det är någonstans som icke-våldsam aktivism syns, så är det där. Här har både palestinier och icke-palestinier fått utlopp för sina aggressioner och sin kritik genom konst direkt på muren, en praxis som fortgår ännu idag. Av en slump träffar vi Claire, som berättar om upplevelsen av att vara under ständigt hot från den israeliska militären när de tog över hennes hus och använde det som bas under tiden som muren byggdes.

Muren gör det omöjligt för henne att träffa sin far, som egentligen inte alls bor långt bort. Men hon hoppas på Jesus och att han ska komma med rättvisa här på sin egen födelseort. Jag lyssnar på Claire, tittar på huset och sen på muren några få meter bort och frågar mig varför de inte kunde bygga den på det ställe där den borde stå enligt den internationellt godkända gränsdragningen från 1993.

På gränsen till fred?

Gränser är ett centralt ord i Israel-Palestina-konflikten. Både synliga, som den bastanta muren mellan land-områdena som kom till av säkerhetsskäl efter andra intifadan, och osynliga, som den där Jerusalem skiljs i den östliga och västliga delen. Israeliska arkeologen David Gurevich ger oss en geopolitisk guidning i Jerusalem.

Vi går längs den linje som delade staden i Israels och Jordaniens sida under många år och delvis nu är gränsen mellan den östra och västra sidan av staden. När vi står och tittar på en av de mest trafikerade vägarna i Jerusalem är det svårt att som turist förstå att den är gränsen mellan två folk som lever sida vid sida i vardagen på jobb och i gatubilden men ändå inte lyckas mötas på riktigt.

Finns det något hopp om fred i den här konflikten och hur ska det ske? Rabbi Bob Carroll ser hopp om en bättre situation, men tror att processen är väldigt långsam. På frågan om hur han förhåller sig till hur landet borde delas svarar han: ”Jag gör vad som helst som fungerar”. Finlands ambassadör i Palestina, som vi träffar en kväll vid Finska missionssällskapet, konstaterar att läget är svårare än någonsin men tror ändå att en tvåstatslösning är möjlig, om än i modifierad form från den som lades fram på 90-talet.

Relationer vägen framåt

De flesta av de vi träffar som jobbar aktivt för någon form av fred ser det enda hoppet i att människor vågar börja lära känna varandra för att döda felaktiga uppfattningar om den andra sidan. Kanske det är genom berättelser som den här konflikten om berättelser måste lösas?

Den här skildringen har inte kunnat göra reseupplevelsen rättvisa, men jag har velat återberätta de berättelser vi fick ta del av, för att visa hur komplex konflikten är, att situationen inte är svartvit och att de större narrativen är intimt sammanflätade med människors personliga berättelser.

Konflikt(en) finns på många nivåer och av olika orsaker. Ju fler röster vi lyssnar till, desto bättre och sannare bild av konflikten framträder. När resan närmade sig sitt slut var vi alla överens om att vi var mer informerade om situationen, men också mer medvetna om hur lite vi egentligen vet. En viss tröst finns i Noomis konstaterande: ”Alla som ger enkla svar om konflikten ljuger.”

En liten ordlista

• Västbanken: Landområden på västra banken av Jordanfloden, vilka enligt Osloavtalet från 1993 skulle bli arabiska områden. I dag är de indelade i A-, B- och C-områden varav A är helt palestinska, B har delad administration och C är helt under israelisk kontoroll.

• Bosättning: Judisk bebyggelse på Västbanken.

• Flyktingläger: Boendelösningar för palestinier som flydde eller drevs bort från sina hem under kriget 1948. Områdena administreras av FN.

• Intifada: Våldsamma perioder av palestinskt uppror mot Israels ockupation, den första 1987–1993, den andra 2000-2005. Som ett resultat av den andra intifadan börjar Israel bygga sin säkerhetsmur.

• Kniv-intifadan: Period med många knivattacker hösten 2015–våren 2016.

• Checkpoint: Gränskontroller mellan Israel och Palestina.

• Ortodox judendom: Den judiska falang som försöker leva efter hela den judiska lagen i sin samtid, till skillnad från de ultraortodoxa som tenderar att ta avstånd från det moderna samhället.

Bilder: Sara Högberg, Simon Jern, Pekka Lindqvist